Hon satt alldeles nedsjunken i min bästa fåtölj. Där skulle hon inte sitta. Jag sa: sitter du här? Hon svarade: Ja, jag väntar på gud. Det var alldeles märkvärdigt. Ingen människa hade suttit i min fåtölj med så pretentiösa förväntningar. Jag blev lite rubbad ur mina tröga cirklar. Men jag kom tillbaka till verkligheten och sa precis vad jag tänkte. Jag sa "Om du på allvar tror att 'Gud' är någon man kan vänta på, så måste du söka dig en plats med större beständighet. Den här fåtöljen kommer både att mögla, ruttna och försvinna under din förgängliga kropp." Hon såg mig rakt i ögonen. Jag tittade på hennes navel när hon reste sig upp. Hon sa inte ett ljud, men hon slog mig hårt. Är det allt man kan förvänta sig? Ja, det är allt. Imorgon är det en ny dag och jag vet ingenting om vem som sitter i min möglande fåtölj. Det kan rentav vara jag, nu och alltid.
