 |
| Holloway Head, Black Country. |
Nej, jag har aldrig varit vid
Holloway Head, men när jag denna morgon vandrar runt i stadens centrum här hemma slår det mig att allt egentligen saknar beständighet. Hela staden byggs om, bokstavligt talat hela dess centrum, från tågstationen till gamla resecentrum, från konsumkomplexet till McDonalds. Gropahålet kunde man kalla det. Allt är gropar mer eller mindre förbundna med varandra. Sedan jag kommit in till kliniken i morse överväldigades jag av ett våldsamt illamående. Det är cellgifts-dagen idag, varje onsdag börjar så. Jag vandrade till närmaste café för att dricka kaffe och ta en fralla. Fanns inte, biträdet bakom disken hade "inte hunnit", så jag köpte över disk en croissant som jag tog bitar av medan jag vandrade den långa vägen till en provisorisk busshållplats bakom gropahålen. Jag mötte en gammal vän från Sätaröd, han hade just varit inlagd åtta dygn. Vi skrattade åt våra ålderskrämpor, tog varandra i hand och skildes åt. När jag kom hem började jag läsa nyheter, som alltid. Hittills ingenting som förtjänar en kommentar.
Uppdatering: jag har läst mer än halva Rushdie-boken nu. Medan ni väntar på recensionen kan ni se denna utförliga intervju med honom:
1 kommentar:
Inte är vi väl åldringar vid sextio och då kan vi väl knappast ha ålderskrämpor?
Däremot kan vi väl erkänna att vi spelar i livets tredje period men att det finns gott hopp om förlängning.
Fast vi kan förstås alltid vara säkra på att matchen slutar med sudden death.
Lasse 60 +
Skicka en kommentar