Första julen med förstfödde sonen, 1973Motetten, Lindängen, Malmö.
Jag kom 1972 till nybyggda Motetten som är en del av Malmös södra förort Lindängen. Jag skulle bli pappa för första gången. Vi flyttade in i en tvårumslägenhet på trettonde våningen, med en svindlande och kuslig utsikt över Malmö och Själland. Vår första son föddes i maj 1973. Vi skaffade en större lägenhet i samma område, nu på andra våningen i den serie låghus som byggts i sextonvåningshusets skugga.
Lindängen är för mig starten på vuxenlivet. Där började det liv som stod oskrivet framför mig. Jag arbetade på Nordsjö Färgfabrik då. Den trötthet och lösningsmedelsrusighet jag kände varje kväll var inte möjlig att kombinera med familjeliv. Mycket av tiden sov jag bort.
Motetten i mitten, Lindängen. Bild från Wikipedia.Lindängen var på 1970-talet en förort man stod ut att leva i. Mycket lite skrämde mig. Det var ju mitt Malmö, det jag levt i sedan jag föddes på Rasmusgatan 1952. Jag hade min bröllopsfest där på trettonde våningen i Motetten. Jag var politiskt aktiv där. Mina familjepromenader, mina timmar i sandlådan med sonen - allt detta var Lindängen för mig. Redan åren efter att vi flyttat därifrån började förändringen komma. Bråken blev fler. Motsättningarna större. Under 1990-talet och hela vägen fram till idag växte våldet in i andra uttrycksformer: det blev skjutvapen, det blev kriminella falanger som stred mot varandra. Den marknad de ville kontrollera fanns och finns ju också ute i Lindängen. Den marknaden omfattar allt ifrån narkotika till vapen och prostitution.
Efter Lindängen bodde vi också på Nydala och Bellevuegården. Det var två förorter som betraktades som trygga och stabila. När vi definitivt lämnade Malmö 1981 hade Bellevuegården förvandlats till getto. Mitt sista minne är hur två mycket unga pojkar bryter upp låsen till min moped. Jag står på balkongen och ropar åt dem att de ska lämna platsen. De skriker att jag ska skita i det de håller på med. Först när jag går ut ger de upp.
Den kommande natten, innan vi skulle styra kosan till Tollarp, (via Ystad i sex månader), fick jag ringa polisen. Då jagade några yngre män varandra med dragna knivar. Jag såg genom dörrens titthål hur en satt ovanpå en annan i trapphuset med sin kniv mot den liggande mannens ansikte. Blåljus och sirener var inget jag ville erbjuda mina barn som vardagsmusik.
När jag läser om hur ett barn våldtagits på Lindängen snörs min strupe samman. Jag vet precis var platsen ligger där den tolvåriga flickan igår utsattes för detta vidriga brott. Polisen betecknar våldtäkten som grov och tror att det är samma gärningsman som slagit till två gånger tidigare i angränsande förorter.
Avvecklingen av Malmö går rasande snabbt. De som vill se, ser det också. Många vill inte se och betraktar varje rån, misshandel, våldtäkt, mord, brandbomb eller annat brott som isolerade företeelser. De ser inte att Malmös förvandling till en stad delad i två halvor ligger till grund för avvecklingen. Sådana osynliga gränslinjer i en stad blir som pisksnärtar in i den halva av befolkningen som vill leva ett anständigt liv. Långt in i familjerna slår dessa piskor och budskapet är entydigt. Här kan man inte leva, om man inte också varje dag ska påminnas om gettots villkor. Att det dessutom finns andra gränslinjer gör inte saken bättre. Så blir till exempel de fattiga allt fattigare. Malmö var en stolt arbetarstad med tung och viktig industri. Där arbetarklassen levde finns idag mest getton. Mitt födelsekvarter Sevedsplan är ett skrämmande exempel på det.
12 kommentarer:
Thomas,
"som pisksnärtar" är en lysande, belysande bild av hur jag - relativt privilegierad - upplever mitt Malmö.
Di är nu tillräckligt nära för att man måste vara på sin vakt.
Di har skapat ett tillstånd av beredskap bland sina närmaste, sina egna och nu sina nya landsmän som vi inte bör tala om.
SDS - min tidning ännu - skriver sida upp, sida ner om vad som föder, vad som när detta tillstånd.
Men Per Svensson, Per T Ohlsson, Rakel Chukri, Patrik Svensson, ja alla som "känner" på rätt sätt har sådant långt perspektiv att för dem dessa små väghinder snart jämnas ut, kanske t.o.m. sänker vårat tempo och tvingar oss att se varandras kulturer för första gången.
Så måste de tänka, kulturens humanister, vänsterns lärde, de som analyserar poesi och samhälle med samma briljans.
Finns det hinder som stoppar trafiken helt?
Vad händer om pisksnärtarna börjar vina allt oftare, hur långt från den som piskar måste man flytta?
Anonyme Hubert
Thomas, du skriver: "Många vill inte se och betraktar varje rån, misshandel, våldtäkt, mord, brandbomb eller annat brott som isolerade företeelser".
Jag kunde inte hålla med dig mer. Upplever det som oerhört frustrerande att endast få en axelryckning, en bortförklaring, en uppsyn som säger att den jag pratar med inte på något sätt delar min oro, frustration och ilska.
Laglösheten är skrämmande och tycks få breda ut sig hur långt som helst. Polisen kommer om de kommer.
Gamle Hobbes visste inte hur rätt han hade det. Eller - han visste väl det. Det är vi som några hundra år senare bittert får erfara hur rätt han hade.
Jag vet inte vad som ska krävas för att polis, rättsstat och civilsamhälle ska reagera. Det är minst sagt anmärkningsvärt att sakernas tillstånd får degenerera och förfalla på detta sätt.
En skola i förfall, ett civilsamhälle i förfall och en rättsstat som inte på ett betryggande sätt kan upprätthålla lagen på flera väsentliga områden. Varför ser inte fler detta?
Tack till er båda, ni vet ju vad ni talar om.
Jag brukar få höra att det är alldeles för länge sedan jag lämnade Malmö för att kunna förstå.
Å andra sidan har jag slutat lyssna till de där töntarna som går i samma fotspår som Sydsvenskans ledar- och kulturredaktioner. Det fanns en tid när jag höll tidningen högt, men det är verkligen mycket, mycket länge sedan.
Vi är vi båda gamla män som har synpunkter på sedernas förfall och hur allt var bättre förr.
Kanske var det så men jag minns också tider när du släppte igenom synpunkter som var kritiska mot det du skrev.
Nu verkar det mest vara hyllningar men skam den som tänker illa därom.
Det är din blogg och det är ingen mänsklig rättighet att skriva något kritiskt i den.
I alla fall läser jag regelbundet din sida med intresse och stort igenkännande.
Mvh
Lasse, tack. Jag måste dock försäkra mig om att jag de senaste veckorna inte stoppat en enda kommentar. Jag har släppt fram allt. Men förhandsgranskningen gör det lugnare för mig, särskilt dagtid när jag skriver.
Tack för att du läser! Thomas
1987 gifte jag mig, norrlänning och modig som jag är, med en malmötös. Hennes pappa brukade säga när vi åkte förbi Rosengård (svärföräldrarna bodde inte så långt därifrån, Bulltoftaområdet)att där var det bara en massa bråk och kriminalitet och att invandringen höll på att förstöra Malmö. Min fru och jag skrattade, som om han var lite dum och fördomsfull.
I dag kan jag se att han hade rätt. En annan lite detalj. I dessa dagar är det få som vågar säga saker som han sa då, rakt ut. När jag sist pratade med min numer f.d. frus familj så ville de inte prata om tillståndet i staden. De slog ner blicken. Blev tysta.
Så ser klimatet ut.
Lasse, vad jag menade var att jag ville försäkra DIG om saken. Jag har sedan förra turbulensen, det var kanske för en månad sedan, bara strukit en och stoppat en. Det finns, även för mig, gränser för när magsmärtan och huvudvärken tar över, och jag är övertygad om att du förstår mig.
Jag, vi, familjen flyttade ifrån Möllevången till först det nybyggda Lindängen och därefter till Motetten i dom där låghusen. Där bodde vi tills jag flyttade hemifrån i mitten av 80-talet. Vi kanske sågs någonstans, Thomas! På Pia Närköp, i den jättelika tvättstugan, i den långa inglasade gången innan konstskolan flyttade in. Jag åkte skateboard där på vintrarna!
Jag upplevde min barndom och mitt Lindängen som bara och endast positivt. Lindängehus var världens modernaste skola på sin tid, var det någon som sa. Man var stolt över sitt område. Gårdarna var fulla av ungar och man var ute hela tiden och lekte och lekte och lekte. Farsan jobbade på Strumpan och mossan på MAS. Livet flöt på, man mådde bra!
När jag i somras, för första gången på kanske 20 år, var med mina döttrar på Lindängen, för att visa var jag bodde som liten, möttes jag av en chock. Hakan åkte i marken och jag fick inte fram ett ljud. Döttrarna tycke att jag såg tom och ledsen ut. Den guidade turen förvandlades ifrån något trevligt till en avsky, till ett illamående, till… Jag hade hamnat i ett parallellsamhälle eller var det en annan dimension. Mitt Motetten var borta. Alla glada ungar, alla vänliga människor med framtidstro… borta… fullständigt förändrat på 25 år, och det med en mycket negativ klang. Jag försökte att komma i kontakt med de få boende som jag såg, men möttes bara av iskalla blickar och dålig kommunikation.
Det är lätt att säga att det var bättre för… men… det var det banne mig! Jag har stor sorg just nu!
Till både Kenneth och den sista anonyme skribenten vill jag säga tack. Eftersom Malmö för alltid finns i mitt hjärta blir jag berörd av sådana berättelser som era. Det menar jag utan minsta inställsamhet.
Svar till Lasse här ovan:
Jag är bara lite över 40 men jag känner mig ofta pessimistisk som en gammal kärring. Jag är Malmöbo OCH ja, det VAR bättre förr.
Jag försöker förtvivlat få vänner uppåt landet att förstå hur en vardag är här, men de KAN inte förstå. "Det är väl bara att säga till de som bråkar", svarar de. Eller: "Ja, men du har säkert busat själv som barn?"
På sätt och vis straffas jag för min egen nedlåtande inställning jag i tonår och unga vuxenår hade till "de främlingsfientliga". Nu är jag själv en av dem.
Och till Anonym här ovan vill jag bara säga att jag som Malmöbo känner igen mig varje dag. Jag möter dessa MENA -invandrare och deras barn som inte kan se andra människor i ögonen, som inte kan flytta på sig på trottoaren, inte resa sig upp för en äldre eller småbarnsmor på bussen, inte kan anpassa sig till andra - dvs till svenskar.
Till JohannaV, Thomas och övriga trådister:
I SDS i dag står om: "Två försvarslinjer skyddar kroppen"
"Medfödd Immunitet" samt "Förvärvad immunitet"
Underrubriken:
"Framsteg i infektionskampen"
Men nej, jag skulle aldrig få för mig att likna människor vid virus
eller bakterier, det är någonting annat jag far efter.
Eftersom svensk invandringspolitik inte kan handla om arbetskraftsinvandring
då den svenska arbetsmarknaden effektivt är satt ur spel har vi i praktiken
förvandlat den politiska asylen till ekonomisk asyl och därmed omsorgsinvandring.
Detta är en lögn, ett bedrägligt förfarande och när man bygger medborgarskapet
på sådan grund kommer bygget att svikta, ity där en röta börjat växa, en oro har
fått fäste på psykologiskt olika sätt hos di gamle och di nya.
Således är det inte VI och DOM som är problemet men lögnen som motiverar den
senare kategorins närvaro.
Lögnen aktiverar immunsystemet att felaktigt gå igång hos bägge sidor och så föds
ett samhälles autoimmuna sjukdomar.
Sjukdom härjar framförallt utifrån sin fysiska plats men dess pisksnärtar når långt.
Anonyme Hubert
Jag som är född 1992 har aldrig upplevt det samhälle som många av er i den äldre generationen pratar om. Men när jag får höra hur det var då, så kan jag inte bli nåågot annat än nostalgisk. För det måste erkännsa, det Sverige som fanns för 30-40 år sen, det finns inte längre..
Och det är väldigt tragiskt, för en stor orsak till problemet finns mitt framför näsan på oss, bara det att det inte finns någon som är villig att erkänna de misstag som det begått. Ingen vågar säga till det svenska folket:
"Vi hade fel, de beslut som vi genomförde för vad vi trodde var för landets/folkets bästa var i själva verket inte så och för det måste vi erkänna misstagen och felen vi begått"
Och så länge det inte sker, så kommer samma destruktiva spiral fortsätta..
Skicka en kommentar