Drömmen, den naiva, medan den ännu fanns...

Kvällssamling hos familjen Randel i Tel Aviv.
Shakes från sydafrikanska elektrikerförbundet i mitten.
Jag lyssnar fascinerat på berättelserna.

Jag går som i en mörk tunnel, ser inte mycket annat än det mörker som kriget, hatet, fanatismen och enögdheten föder. Små återblickar på något som kunde ha beskrivits som ett hopp, som en vändpunkt eller en strävan, små sådana återblickar räcker för att slunga mig ner i det allra värsta. Jag drar mig till minnes alla resorna jag gjorde under 1980-talet och en bit in på 1990-talet: Ramallah, Betlehem, Tulkarem, Birzeit, Nazareth, Haifa, Tel Aviv, Nathanya, Rosh Hanikra... alla de andra byarna och städerna, och Jerusalem, kronan på verket, i väster där jag bodde, i öster där jag mötte Hannah och Basher, där den lilla sprickan av ljus öppnade sig, och bar tidningens namn, Al Fajr (Gryningen), de nödvändiga glasen med te och mynta, de mycket kalla bergsnätterna i januari, leendena och tårarna, de skjutna småpojkarna i Makasseds alla salar, stanken av variga sår och förruttnelse, den svårt misshandlade mannen som låg på enskild sal (som vi inte fick ställa frågor om, var han samarbetsman?), de sprängda bilarna, gummislangbellorna som inledde den första intifadan, stunderna med min son hemma hos Lova Eliav, de ryska hågkomsterna, öknen och vattenprojekten, de brinnande skogarna i Haifa, den hatfulla blicken på caféet i Birzeit, östra Jerusalems fackföreningsmän vid det runda bordet, nätterna av skottlossning vid den norra gränsen, den för alltid invalidiserade pojken i Rosh Hanikra, ett stenkast från Libanon, alla de blinda barnen på hemmet där jag bodde, de blinda och lyckligt lottade, frukostarna med olivoljedränkta tomater, slamret och mumlet av hebreiska och arabiska, New Outlooks redaktion i Tel Aviv, ännu med de unika Gaza-reportagen av Shulamith Hareven, som bjöd oss till sitt hem i Jerusalem, Shulamith som cancern tog, Shulamith som jag brevväxlade med så många år, ljudbangarna från stridsflygplanen över oss, de stora fredsmötena på torget i Tel Aviv (där Rabin mördades, torget som nu bär hans namn), de sena kvällarna med Paul Simons Graceland hos Dov Randel, dit också Yoram Kaniuk kom, de sömnlösa nätterna i deras soffa, känslan av att allt ännu var möjligt, allt det som nu, för varje dag, varje timme, varje sekund sjunker allt längre in i det omöjliga, det för alltid förlorade...

Studiebesök hos Kupat Holim-kliniken,
Sheik Jarrah i östra Jerusalem.