Isak Samokovlija: Juden som inte bad till Gud på lördagar.

Isak Samokovlija: Juden som inte bad till Gud på lördagar och andra sefardiska berättelser (Hillelförlaget, med illustrationer av Helga Hila Brümmer och översättning från serbiska av Elisabeth Knutsson och Boris Micanovic).

I ett förord till denna första samling berättelser av den judisk-bosniska författaren Isak Samokovlija (1889-1995) skrivet av nobelpristagaren Ivo Andric 1955 att vi har att göra med en framstående författare ”som i sina verk har bevarat de viktigaste särdragen i det sefardiska samhället i Bosnien och Hercegovina”. Det är lätt att instämma i dessa ord. När Samokovlija nu blivit tillgänglig på svenska öppnar sig också en unik port till den del av Balkan som också i modern tid skulle komma att lida av etnisk rensning och krigets våld.

I en inledning till boken skriver Björn Moback:

”Jag kände inte Isak Samokovlija, men jag känner hans judar (…) Efter kriget brottades Isak Samokovlija med två problem: hur skulle han kunna skriva om sina enkla, fattiga Sarajevojudar? De var ju alla borta. Dessutom upptogs hans tankar på vad som kunde ha skett, om Sarajevos judar – och för den delen alla andra judar på Balkan – hade hörsammat en annan författares uppfordrande röst:

’Judar, försvara er med vapen!/Göm er inte som råttor i hål!/ Gå ut på gatorna!/ Har ni inga vapen, tag en hacka, ett rör eller en käpp!/ För våra fäder, för våra mördade barn./ Judar, vi har ingenting att förlora!/ Död åt mördarna.’ (Abba Kovners upprop i Vilnius getto den 1 september 1990.)

I Titos Jugoslavien var Samokovlijas noveller pliktlitteratur i skolan. De tillhörde en kanon, dels för att det var stor litteratur och dels för att makthavarna ville skapa en panjugoslavisk nationallitteratur genom att låta eleverna studera flera nationella minoriteters litteratur, varav den judiska var en. En sådan kanon är naturligtvis att föredra framför de kanoner som i fyra år belägrade Sarajevo under det stora vansinnet på 1990-talet.”

Samokovlija var läkare och undkom det öde som drabbade många av hans judiska landsmän. Han internerades under andra världskriget av Ustaša och fick i lägret arbeta för tyfussjuka. Hans litterära talang visar i denna novellsamling på ett unikt vittnesmål från en kultur som är i det närmaste död. I det forna Jugoslavien hölls han högt. Hans berättelser talar genom tiden till oss. Översättningen är av mycket god kvalitet.