Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död. Memoarer (Atlantis förlag).

Jag har läst och grunnat på vad jag kan säga om Per Ahlmarks memoarer och kommit fram till att det vore ytterst oklokt att säga någonting utan att börja med den bild av honom jag burit med mig genom åren.

Alltså: Ahlmark som rött skynke för en ryggmärgsvänster som diskvalificerat allt han sagt. Ahlmark som Israelvän (helt otidsenligt, idag ska man vara Hamas-anhängare), Ahlmark som antikommunist (också det otidsenligt, man ska vara antifascist, endast och allena det - hävdar man ett motstånd också mot andra totalitära läror förlorar man fokus, sägs det), Ahlmark som borgerlig partiledare (den rättfärdige är idag sosse eller vänsterpartist, förstås). Skämt å sido, Ahlmark står för allt det som mediavänstern föraktar. Han har stått där länge, till synes orubblig för den som vägrar se nyanser. I själva verket är hans livsgärning präglad av självrannsakan (och inte minst i memoarerna får man exempel på det).

Javisst, så har det varit. Och så är det alltjämt med partiledare, de präglas av och präglar oss med sin offentliga roll och gärning (och endast det som skrivs in i årskrönikorna tycks bestå). Ahlmark var vice statsminister en gång i tiden. För de aktivister som drivs av lättja blir det ett argument att han en gång önskade de sparkade fabriksarbetarna lycka till. Det är som Friggebo och We shall overcome. Det blir en lustighet som ingen behöver ta ansvar för. Och då behöver man inte se bakom senaste Rapport-sändningens rappa nyheter.

Nå, under många år skrev jag i Judisk Krönika om kulturhistoria och spåren i Europa efter förintelsen. Det slutade jag med i samma stund som redaktör Jakubowski fann anledning att driva med de judar som ville stifta fred med palestinierna. Under dessa år fann jag dock att jag, en gammal revolutionär från Malmös allra värsta vänster, stod vid samma vägmärken som Ahlmark. Jag ser också i hans självbiografi att våra vägar korsats. Hans berättelser om poeten Yehuda Amichai gör mig rörd, inte minst för att jag själv hade förmånen att få besöka honom i Jerusalem tillsammans med hans gamla elev, Ofra Ben Jakov, som då var en av mina guider i den israeliska huvudstaden, Ofra som kommit till Israel med sina föräldrar från Yemen.

Men Per Ahlmark är, trots den viktiga solidariteten med det judiska folket, så mycket mer. Han är i mina ögon en av de modigaste och mest rakryggade just för att han lämnade både regeringen och partiledarskapet av inre övertygelse. Han var inte gammal då. Men beslutet hade mognat i honom. Han ville något annat. Han ville vara en fri intellektuell. Just därför tackade han nej till alla reträttplatser som erbjöds honom. Han ville inte bli ambassadör eller landshövding. Han ville bort från alltsammans.

En ung Per Ahlmark med
Israels förste ledare Ben Gurion.

Jag har sett kritiker som gnäller på honom för att han öppenhjärtigt kritiserar partikamrater. Jag har sett att hans fria ord gör att människor blir generade och betraktar honom som en demagog. Men kära nån, är det inte just hans orädda och rättframma berättelser som gör hans memoarer så läsvärda? Vad skulle vi ha för glädje av en memoar som strök både det förflutna och det samtida medhårs? Jag tycker det är både lämpligt och lyckat att han skärper tonen mot liberaler som saknar hållning.

Det finns ingen anledning för mig att gå in på detaljer. Den som söker sådana hittar naturligtvis rätt födelseår, rätt ministerår och andra uppgifter om Ahlmark som poet och skönlitterär författare. Memoarerna innehåller också allt man kan tänkas vara intresserad av i den meningen. Det som jag tycker är viktigast, är att vi med Ahlmark får en memoar som utgår ifrån ett liv i den politiska toppen, skriven med just den distans som avhopparen kan tänkas ha. Han är en fri ande, och det är som en fri ande han inger respekt. Också i memoarboken.