Medan träden lyser i rött och brunt tänker jag på den norska kommitté som delar ut det så kallade "fredspriset". De prickar nästan alltid fel. I år är det den liberianska presidenten Ellen Johnson Sirleaf, hon som var med och finansierade inbördeskrigets inledning och en jemenitisk salafist som fått det tillsammans med en annan liberiansk kvinna, medborgarrättsaktivisten Leymah Gbowee.Är det ren okunskap som får det att bli så fel? Eller är det naivitet? Det är ju lätt att hitta de för ändamålet avgörande informationerna om Liberias president Ellen Johnson Sirleaf. Den krigsförbrytare hon gav ekonomiskt stöd heter som bekant Charles Taylor.
Tawakkul Karma har förvisso lett protesterna mot den jemenitiska regimen, men så sent som i gårdagens Rapport fick vi veta att landets opposition långt ifrån är överens om hennes roll, eftersom hon är en ledande figur i islamistiska Islah-partiet (som har tre strömningar och där de två viktigaste är Muslimska brödraskapet och Salafisterna). Kanske är hyllningarna av henne signifikativa i den "arabiska vårens" tid? Sakta, sakta går det upp för omvärlden att fundamentalister flyttat fram sina positioner på ett dramatiskt och avgörande sätt. Kanske har verkligheten hunnit ifatt norrmännen till nästa år?
Å andra sidan kan man säga att inga stormaktsförbrytare nu blivit dekorerade, så som en gång Henry Kissinger blev det. Men det innebär inte att det är problemfritt när de allra farligaste krafterna dekoreras i den nya erans arabvärld, där ropen på frihet snabbt ersattes av Allahu-Akhbar.
3 kommentarer:
Jag läste alldeles nyligen en intressant artikel i folkrörelsernas lexikon, under uppslagsordet religion: http://www.folkrorelser.org/lexikon/r.html
"Samtidigt är religioner väl lämpade att förse systemkritiska rörelser med utopier. Därför, och på grund av sin starka identitetsskapande förmåga, har få folkrörelser i historien kunna undvara en religiös ideologi och ett religiöst språk. Ickereligiösa eller profana folkrörelser är egentligen ett resultat av de europeiska religionskrigen på 1500-1600-talen; på grund av dessas destruktiva karaktär uppstod ett slags samförstånd om en avpolitisering av den religiösa, totalideologiska nivån, och på grund av kolonialväldenas makt utsträcktes samförståndet till hela världen. I takt med att denna specifikt europeiska erfarenhet förlorar greppet om resten av världen är det rimligt att det 'profana samförståndet' också gör det."
Kan det vara så att den västerländska upplysningstid inte var något annat än en parantes? Ingen annanstans och i ingen annan civilisation har man på samma vis separerat religionen och statsmakten som här.
De tar även upp islam och islamism som två uppslagsord och kanske kan slutklämmen under ordet "islamism" ändå ge viss förhoppning:
"Sedan den islamistiska strategins största framgång, den iranska revolutionen, har emellertid islamländernas härskande klass gjort allt för att tämja den med hjälp av kooption. Detta har resulterat i att fokus numera inte som i början ligger på rättvisa utan på moral, levnadsregler och perfekta människor, varför man kan räkna med att appellen kommer att minska framöver."
http://www.folkrorelser.org/lexikon/i.html
Det finns en professor i sociologi i Bremen, Gunnar Heinsohn som klart och välunderbyggt hävdar att Islam inte är problemet.
Han påstår i stället att ex. araberna men också andra underutvecklade kulturer föder för många barn och konkurrens uppstår.
Det är sönernas evinnerliga herre-på-täppan ambitioner som betyder mord på varandra som kräver en riktigt god ursäkt.
Ursäkten är en religion eller en rörelse - de gröna - eller bara en fotbollsklubb - så att mördandet kan upphöjas till ideal.
GH ger västs ensönefamiljer rådet att inte sända sina ättelägg till Afganistan eller Irak.
Anledningen är att mördandet i de muslimska länderna inte tar slut förrän 15-29 åriga männen är nere på en hälsosam nivå.
NBär demokrati kommer i ett land har detta redan skett, inte förr.
Anonyme Hubert
Att starta en revolution är inget fredsarbete.
Skicka en kommentar