torsdag 12 oktober 2017

Vuxna människor - möjliga i en infantil kultur?

Romantisk promenad i Cardiff Bay. Bara för tonåringar? Foto: Astrid Nydahl

Är en mäktig människa automatiskt en vuxen människa? Det borde väl vara så, tänker jag. Ett barn eller en tonåring med makt är ändå en bild av farligheter eftersom vi förväntas vara en smulare klokare och mer ansvarstagande som vuxna. Jag läser om Vita huset, Trumps administration och några synpunkter från James Mann (The New York Review of Books):
The timeworn metaphor has been used and reused ever since the earliest days of the Trump era, when Donald Trump was first putting together his cabinet. On December 4, after he named James Mattis to be his defense secretary, the website Politico asserted that “there’s finally an adult in the room.” In January, as Rex Tillerson was being confirmed as secretary of state, Bob Corker, chairman of the Senate Foreign Relations Committee, told his colleagues, “To me, Mr. Tillerson is an adult who’s been around.” In February, during Trump’s first visit to Mexico, the Financial Times quoted one source as saying that Tillerson and John Kelly (then secretary of homeland security) “represent the adult wing of the new regime.”
Är då vår tidsepok vuxen eller lider vi av infantila kultur- och civilisationsdrag? Kanske är det frågan som först borde besvaras. Men jag säger ändå att det som sagts/skrivits om bland annat Tillerson är sådant jag nog instämt i. Men jag är mycket medveten om att det beror på att Tillerson som varje bildad och erfaren man så skulle framstå i Trumps sällskap.

De infantila dragen blir allt mer framträdande i västerlandet. Man kan utan minsta tveksamhet kalla dem för den civilisatoriska nedgångens tydligaste karaktärsdrag. Denna infantilitet yttrar sig konkret bl.a. i att fullvuxna, ja också åldrande, människor klär, uppför, beter sig som tonåringar. Populärkulturen har helt invaderat och ockuperat vuxenvärlden. Dess negativa betydelse kan också hänföras till det faktum att det inte endast sker i privatlivet utan också, och kanske framför allt, i allt det som är våra offentliga liv. På gator och torg, i olika medier, i arbetslivet – överallt beter sig den vuxna människan infantilt.

Det infantila är kanske den enskilt starkaste orsaken till att jag saknar varje antydan till optimism. Jag tror inte att man kan vrida några klockor tillbaka, inte ens de metaforiska (trodde jag det skulle jag kanske vara politiker). Det finns inga sådana möjligheter, vare sig demografiskt eller kulturellt, vare sig "religiöst" eller ideologiskt. Västerlandet går sjungande mot sin undergång. Att argumentera är därför en situationens meningslöshet. Att diskutera seriösa ting på politikens, kulturens och historiens områden är inte bara meninglöst, det är kontraproduktivt och självdestruktivt i den meningen att sådana försök bara leder till ännu djupare pessimism.

Men vuxna i Vita huset då? Jag lämnar den diskussionen till människor som lever i tron att Trump är svaret på samtidens katastrofala frågor. Det är de som blivit svaret skyldiga, inte jag som ifrågasätter saken.




6 kommentarer:

Cello Jr sa...

Jag är osäker på vad du avser med tonårsaktiga vuxna. För mig handlar vuxenhet om att sätta andra framför sig själv, betala räkningar i tid, strunta i politiska tabun, tänka kritiskt, sätta fakta och logik framför känslor, etc. Om en person går i baseballkeps (jag gör det inte längre) eller jeans (vardagsplagg som pensionär) eller lyssnar på rock av Warren Devon är inte värt ens en reflektion. Hade jag varit mångmiljonär hade jag haft en butler som Jeeves som underhöll min garderob av skräddarsydda kavajer och skjortor. Jeans kan bli ett praktiskt val om man inte är ultra-rik eller orkar hålla efter sin "garderob". Jag orkar inte stryka skjortor så jag kör med t-shirts och tröjor.
Min fru strök mina skjortor. Jag är ingen hejare på att städa heller, men det finns rutavdrag. Vad som får mig att resignera politiskt är omedveten dubbel-moral, känslotänkande, okunnighet om samhälle och politik samt flockbeteende och auktoritetstro. Man måste på egen hand komma fram till vad som är rätt och fel.

Thomas Nydahl sa...

Tack, en mycket bra beskrivning av ett vuxet, ansvarstagande liv!

Cello Jr sa...

Tack själv. Gick precis in på Facebook (det plingade "nya aviseringav" i surfplattan jag skriver detta på) och en kvinnlig vän hade postat en text om fysisk smärta - orkar inte läsa känslopjunk som fikar efter "empati" men just sådana vädjanden om medlidande ser jag som bristande vuxenhet - i alla fall när det aldrig kombineras med politiska tankar utanför "åsiktskorridoren". Jag ser det som behagssjuka och inställsamhet ungefär som att bära rosa band mot bröstcancer. Bröstcancer är "fincancer" till skillnad från tarmcancer och prostata-dito. Jag tycker de som bär rosa band ser självgoda och rent ut sagt dumma ut. Lydiga små får. Äckligt när folk vill framstå som "goda". Vad försöker de dölja? Tänk vad billiga helgonglorior blivit!

Thomas Nydahl sa...

Alldeles bortsett från rosa band och olika cancerformer finns det ett fenomen som överskuggar de flesta i det postmoderna samhället: de så kallade "eventen" - födelsen är "ett event", döden är det, och allt däremellan kan ingå i olika typer av "event"; jordbävningshjälp, refugees welcome, städa parkerna, rösta i riksdagsvalen, etc, etc. Högt och lågt samlas i en kultur som är döende och som därför döpts om till "event" och lever i harmoni med konsumismen. Först till Gallerian Galleri och shoppa, sedan vidare till cellgiftbehandlingen och beställning av kista. Ack, så lätt det är att hålla sig för skratt i en tid när helgonglorior alls icke är billiga utan gratis!

Cello Jr sa...

Vi är på samma "våglängd". Lyssnat på Jordan Peterson om just "postmodernism" på You Tube? Han går hårt åt Derrida.

Lasse O sa...

Angående Trump är det lätt att begripa varför politiker och journalister är så rasande på honom. Han är nämligen ingen politiker utan företagsledare och försöker leda USA som ett företag utan någon hänsyn till proffstyckarna på båda sidor av Atlanten.
Om han lyckas eller inte får vi se men han har utmanat de etablerade krafterna, inklusive media, i Washington. Om han gjort det ostraffat får vi se.