Är vi européer enade i värderingar och kulturer? Tankar kring Parismanifestet

Orientaliska män på en torgbänk i Walsall, England. Foto: Astrid Nydahl

Eftersom jag här i bloggen visat The Paris Statement skulle jag idag vilja fundera en smula på två formuleringar i det, de är hämtade ur punkterna 7 och 8:

”The true Europe is a community of nations. We have our own languages, traditions and borders. Yet we have always recognized a kinship with one another, even when we have been at odds—or at war. This unity-in-diversity seems natural to us." 

”A national community takes pride in governing itself in its own way, often boasts of its great national achievements in the arts and sciences, and competes with other nations, sometimes on the battlefield. This has wounded Europe, sometimes gravely, but it has never compromised our cultural unity.”

Det finns här något som irriterar mig av det enkla skälet att jag inte delar syn, men att jag inte heller tror att detta är en hederlig historieskrivning. I bästa fall är den naiv och utopisk. I värsta fall är den politiskt falsk i avsikt att släta över något mycket allvarligt.

"...it has never compromised our cultural unity.”

Nå, har vi alltså alltid erkänt våra likheter när vi slaktat varandra? Var de första och andra världskrigen uttryck för en sådan unity-in-diversity som enligt manifestet är så naturlig för oss? Det där är ju rappakalja, om inte, vilket jag antydde, mycket värre än så. Dessa slakter – ja, inte bara på slagfälten utsan också i dödsfabrikerna, i förintelselägren – har naturligtvis skadat Europa, ”sometimes gravely”, och det har manifestförfattarna alldeles rätt i. Men kan man av detta dra slutsatsen att det ”never compromised our cultural unity.” Antingen är det att missförstå vad som skapade en lång efterkrigstid av fred och ständiga försök till samförståndslösningar, eller så är det att övertolka ett begrepp som kulturell enhet. 

Verdun, "We have always recognized a kinship with one another"

Jag skulle, väl förtrogen med komplikationerna med att skriva manifest, vilja säga att man här gjort kompromisser som är förödande. Vore det inte bättre att säga precis som det är: Europa har varit ett mycket blodigt slagfält. 1900-talet präglades av imperiebyggande europeiska nationers blodtörst också på hemmakontinenten. Förintelsen av Europas judar – som inte ens nämns i manifestet – är och förbli ett uttryck för hur mörk denna kontinent kan vara när den är som värst. Jag undrar också hur det är möjligt att i det närmaste ignorera islams och jihadismens inverkan på hela Europa idag, i ett manifest som detta. Det räcker inte med att nämna det, säga att det är av försumbar betydelse och sedan hasta vidare. I min ögon borde det vara av central betydelse för förståelsen av en europeisk situation som manifestet beskriver som "mångkulturell".

Dessa kritiska synpunkter hindrar mig förstås inte att se allt det värdefulla som formuleras i manifestet.