Slavko Goldstein, etnisk rensning, nutidsperspektiv

Foto: Astrid Nydahl

”Slavko Goldstein kommer aldrig mer att se sin far.”

Smaka på orden. Det är fler än Goldstein – den unge Slavko – som aldrig mer fick eller får se sin far. Jag är mycket medveten om just denna aspekt.

Ska jag kalla dem förintelsens barn? Varför måste jag kalla dem något som du inte tror alls har med förintelsen att göra, då det i Goldsteins fall utspelade sig på Balkan? 

Skälet är enkelt: i krönikan anges det med orden ”Ante Pavelics fascistiska Ustasja med Hitlers och Mussolinis hjälp tar makten i Kroatien.” Det som under dessa år utspelade sig i Kroatien kunde och kan inte frikopplas från förintelsen. Hela Europa uppförde sig som Hitlers gisslan, på de flesta platser i form av mördande pöbelmassor men på andra, som i Kroatien, i form av regimer med samma politiska agenda eller som quislingregimer villiga att lyda varje vink från Berlin.

Slavko Goldstein. Född i Sarajevo 1928, död i Kroatien 2017

Jag ska vara ytterst konkret och citera ett stycke ur den krönika där de första orden finns med:

”Som sin vän Bob Silvers från The New York Review of Books (som dog ett halvår tidigare) var Slavko Goldstein nästan hela sitt liv förlags- och tidskriftsredaktör. I stället för att skriva egna texter tog han hand om andras, rättade språkliga eller faktiska fel och gav dem den form som de ibland saknade. Båda redaktörernas styrka hade med klarhet att göra (...) 

Detta yrke finns snart inte längre. Silvers och Goldstein måste ha varit några av de allra sista, geniala utövarna - och det irritererande, ibland sorgliga resultatet låter sig studeras nästan varje gång man öppnar en bok eller en tidning.  

Men 2007 hade Slavko Goldstein plötsligt skrivit den bok som hans vän aldrig skrev: ’1941. Året som kommer tillbaka’. På drygt 600 sidor – i den amerikanska utgåvan – får vi en minutiös redogörelse för hur Ante Pavelics fascistiska Ustasja med Hitlers och Mussolinis hjälp tar makten i Kroatien och genast börjar mörda politiska motståndare, serber, judar och romer. Den lille Slavko är tretton när tyskarna når hans trygga hemstad Karlovac där fadern har en välrenommerad bokhandel.  

På stadens torg tar tyska soldater rast i solskenet; splitternya pansarfordon, glänsande motorcyklar, stiliga och mycket blonda unga män som delar sina matransoner med beundrande småpojkar som Slavko. Men snart kommer Pavelic och medlemmarna av hans Ustasja, på väg från interneringsläger i Italien till Zagreb och makten, och Slavko ber om lov att få gå ut och leka. Fadern tvekar, men ger med sig. När sonen kommer hem är fadern inte längre hemma, några okända har varit där och hämtat honom.”

Där finns allt beskrivet. Där hakar meningen i, den jag inledde med:

”Slavko Goldstein kommer aldrig mer att se sin far.”

Det är förstås Richard Swartz som skriver. Ingen kan från sin Zagreb-horisont skriva bättre för oss svenskspråkiga, än just han. Swartz menar att 1941 alltid återkommer. Vi har diskuterat den saken utförligt. De djävulska Balkankrigen – förutom i Kroatien också i hela Bosnien och i Kosova – definierades bland annat som etnisk rensning. Swartz menar att Goldsteins bok är något enastående i sin förmåga att begripliggöra den etniska rensningens ”komplicerade, motsägelsefulla och bestialiska mekanismer.”

Hur är det med pöbelmentaliteten – den etniska rensningens föregångare – i Europa, på Balkan, idag? Swartz berättar att Goldstein blev något av den kroatiska nationens samvete. Men, skriver Swartz: 

”en nation som i 1941 års efterföljd visar sig fortsatt kluven: ’smutsig jude’ eller ’kommunistisk förrädare’ hörde i förra veckan till de mildare invektiven i sociala medier som kommentar till hans bortgång. ”

Låt mig avsluta med upplysningen som kastar ett särskilt ljus över denna berättelse (då den, liksom tiotusentals andra, gör det klart för oss att det snart inte finns några överlevande vittnen kvar, varken från Hitlers dödsfabriker eller från hans kumpaner runt om i Europa):

”I förra veckan dog Slavko Goldstein, nästan nittio år gammal. Vi tror gärna att människor som Slavko Goldstein inte kan dö därför att vi inte kan leva utan dem, men plötsligt dör de ändå, utan att vi hunnit förklara för dem att det är omöjligt och egentligen förbjudet. Så sent som i vintras satt jag med honom på hans favoritkafé i Zagreb där vi drack varsin espresso och i förbifarten löste världens mer akuta problem.”