fredag 13 oktober 2017

Makulatur som liv eller tvärtom

Jag intervjuar Yoram Kaniuk i Tel Aviv, tidigt 1980-tal. Också det makulatur, i den meningen
att det aldrig fick något bestående värde. In i en tidning, till soporna och glömskan. Privat foto

Ett helt yrkesliv som makulatur. Är det ens möjligt?

De senaste åren har jag ägnat åt en omfattande och djupgående revision. Det har av en rad omständighet skett alldeles naturligt. När stora sociala omvälvningar, också allvarlig sjukdom och död, överröstar det mesta annat blir en revision nödvändig. Vill det sig väl blir den också av godo.

Jag har just gått igenom mitt gigantiska arkiv bestående av artiklar, reportage, recensioner och annat jag publicerat i tidningar och tidskrifter åren 1974 – 2017. Som var och en förstår rör det sig om ett gigantiskt material. Jag antydde för en av mina döttrar att jag skulle leta fram några reportage jag vill behålla, resten skulle köras till tippen. Då blev det protest och stopp, hon ville ta med sig alltsammans och förvalta det, ”det finns barnbarn som är nyfikna” fick bli det avgörande argument jag inte kunde värja mig mot.

Fernando Pessoas skrivmaskin

Själv känner jag något annat än en bevarelselusta. Det jag har framför mig är makulatur. Låt mig förklara.

När jag mycket ung lämnade det s.k. ”arbetslivet” lämnade jag mer än något annat livet som löneslav. Jag kunde inte föreställa mig att leva att helt vuxenliv arbetande mot en månatlig och avtalsenlig lön. Det framstod som en absurditet och ett exakt mått på ofrihet. Men jag hade redan barn och de skulle bli fler. Försörjningsplikten ledde mig i ”rätt” riktning, i vart fall uppfattade jag det så som ung. 

Jag kunde skriva. Jag var, som Stefan Löfven nyligen uttryckte det, ”en vanlig svetsarel, men jag kan läsa”. Litteraturen var redan i mycket unga år en passion. Det fanns gott om redaktioner att frilansa för. Så började jag på Helsingborgs Dagblad, parallellt med att jag skrev i publikationer utgivna av den vänstersekt jag tillhörde. Tids nog började jag regelbundet medarbeta på den återupplivade kultursida som Kvällsposten publicerade. Malmöpåg som jag var – och alltjämt är i själ och hjärta – kände jag någon sorts samhörighet med den där buffliga och ständigt närvarande "a va då då"-attityden, och där fortsatte jag i många år. Skrev om litteratur och musik. Skrev reportage. Varvade med täta återkomster till Sydsvenskan, deras ledarsida hade spalten ”Aktuella frågor” där jag framför allt skrev om Balkan och Mellanöstern.

Jag fördes vidare till många andra uppdragsgivare. Ett tag var jag så "fin" att jag fick skriva för Dagens Nyheter. Jag skrev för Kristianstadsbladet i herrans många år, först under Gunilla Landins redaktörskap (fram till hennes död i cancer) och sedan under den nuvarande redaktören. 

I tidskriftsvärlden fanns jag i så vitt skilda organ som Judisk Krönika (reportage och artiklar) och litteraturtidskriften Rallarros. Jag skrev för norska och danska vänsterpublikationer. Fick texter översatta till danska, norska, (ja också i enskilda fall till albanska, portugisiska och polska). Skrev i Axess. Jag hade i många år en större litteraturkrönika i varje nummer av finlandssvenska Astra Nova. Recenserade portugisisk fadomusik i LIRA. Drev eget förlag åren 1991 – 1997, då jag också utgav legendariska (den grundades 1917!) tidskriften Studiekamraten med 6 nummer per år, sedan jag för en symbolisk summa fått överta den från Bibliotekstjänst. För dem recenserade jag också nyutkommen litteratur i det så kallade Sambindningshäftet, ett då viktigt redskap för landets bibliotekarier.

Nå, ett livsverk eller makulatur? Det jag alltjämt kan betrakta som ett livsverk är mina egna böcker. Det är bok nummer 51 jag utger nu i november. Dessa böcker - i synnerhet de tidigaste -  innehåller väldigt många rader jag önskar oskrivna och otryckta. Men de utgör ett verk.

Alla artiklarna, reportagen, recensionerna då? De är makulatur, av ringa eller inget värde. 

Men de försörjde en familj på 8 personer under många år. Jag fick, inte minst inom den egna släkten, ibland uppmaningen ”Sök ett riktigt jobb”. Man betraktade mig som en misslyckad fattiglapp. Eftersom jag alltid varit helt ointresserad av karriärvägar förstod de inte mitt val. De förstod inte att friheten var viktiga än allt annat, det förstår de fortfarande inte. Och de kan inte ha förstått att det finns människor som nöjer sig med det vi hade: ett eget hus, kläder på kroppen och mat på bordet, inomhusvärme på vintern, ett bibliotek, en fallfärdig men dock körduglig bil... etc. Vi behövde inga kristallkronor och lyxartiklar. Med sådana hade friheten självklart fått sättas i pant.


Friheten har jag kvar som pensionär. Jag har inga ekonomiska bekvämligheter att luta mig emot. Varför skulle jag ha det? Om jag får det att gå runt är jag nöjd. Jag har en stor skara barnbarn. Sådana kan man varken köpa eller fjäska sig till. Antingen finns de eller så finns de inte. 

Makulatur kan man bära ut till soptunnan. Och man kan sitta kvar i sitt liv och tänka att det till sist ändå kom något av allra största värde.


2 kommentarer:

Frede sa...

Fantastiskt skrivet, Thomas!
Det du berättar om din inställning till löneslaveriet och driften mot frihet kunde varit mina ord. Tyvärr har jag aldrig kunna hitta rätt i detta och denna ofrihet tar ut ett större pris för varje år. Har försökt bryta denna men det är så svårt. Vårt samhälle är uppbyggt efter premisserna att man antingen är löneslav/anställd eller entreprenör/egenföretagare. Men om man inte passar några av dessa två kategorier? För oss frihetliga, känsliga själar är valet allt annat än enkelt. Man kan brottas ett helt liv med denna grundläggande existensiella fråga: hur tjäna sitt levebröd med friheten intakt?

Jag har hittills inte hittat det svaret. Tips mottaget tacksamt!

Thomas Nydahl sa...

Tack Frede, jag är ju förstås helt på det klara med dina livsdilemman. Det är sannerligen inte enkelt. Jag tyckte ju själv att valet var självklart men du ska veta att många ställde sig i vägen och hade "bättre förslag".

En viktig aspekt är skillnaden mellan min värdering - d.v.s. att jag med frilansandet hade ett hederligt och önskvärt "jobb" - och omgivningens som tyckte att jag borde begripa bättre, tjäna mer och vara "som folk är".

Den grundläggande frågan, så som du formulerar den, har sannerligen inget enkelt svar.

Tacksam för din kommentar.