onsdag 11 oktober 2017

Göran Burén med ny bok om Israel/Palestina


Föds alla nya nationer i blod? Det är en fråga som inte borde behöva ställas. Redan ett ytligt studium av USA:s och Australiens födelser som nationalstater ger ett entydigt svar: massakrerna, fördrivningarna och förnekandet av ursprungsbefolkningarna är grundstenar i statsbygget. Ingen nu levande människa är idag omedveten om begrepp som native americans, first nation, aboroginer etc. Våra barndomslekars indianer hade nog så verkliga förebilder, vi förstod bara inte vilket pris dessa folk betalat sedan USA blivit ett faktum och jorden fått nya ägare. Att vi inte lekte aboroginer berodde nog mest på att vi inte hade en aning om deras existens.

Ingen ny nation föds utan blod. Inte heller de alldeles nya (eller nygamla) i Europa. Det är bara att ställa frågorna kring Kroatien och Kosova (glöm inte att frigörelsekrigen ut ur det forna Jugoslavien var mycket blodiga och ytterst grymma), och kanske utvidga dem till att gälla det som är i vardande. Liksom när en mänsklig individ föds blir det blodigt när en ny nation gör det.

Detta sagt därför att saken förundrat mig i herrans många år. "Saken" kan formuleras som en fråga: varför engagerar sig svenska vänsteraktivister alldeles särskilt mycket för palestinier men nästan aldrig för amerikansk eller australisk urbefolkning? Varför har palestiniern, till skillnad från kurden, yazidiern, inuiten, krimtataren eller kvänen, en särskild plats i hans och hennes hjärta?

Efter avslutad läsning av Göran Buréns bok Alla människors lika värde tänker jag att det palestinska ödet - staten Israel och politiken gentemot palestinierna från 1940-talet fram till idag - är av alltför stor betydelse, regionalt som globalt, för att behandlas lättviktigt. Buréns bok är dessvärre  inte mycket att hänga upp sin kunskap i frågan på. För att förstå varför Israels självständighetskrig och grundandet av den nya nationen blev en blodig historia krävs mer än politiskt korrekta antaganden. 

Låt mig börja med att nämna viktig litteratur i ämnet, sådan som varit avgörande för Burén. En sådan sidoblick kan möjligen förklara varför hans egen bok blir lättviktig i sammanhanget. 

I april 1988 hade jag varit med i Tel Aviv och sett när staten Israels 40-årsdag firades. På natten låg jag i mitt rum i Jerusalem och läste Simha Flapans bok The Birth of Israel, Myths and Realities. Intifadan pågick. Där och då fick jag för första gången själv en samlad bild av vad som hänt under de avgörande, formande åren. Mycket skulle visa sig ha varit romantisk myt, medan annat kunde förklaras av de faktiska omständigheterna. Det var omskakande läsning. 

Den skulle komma att kompletteras av Benny Morris The birth of the Palestinian refugee problem, 1947-1949 och hans senare utgivna böcker i ämnet,  Ilan Pappes till svenska översatta Den etniska rensningen av Palestinaoch senare också icke-israeliska författare som Michael Palumbo med The Palestinian Catastrophe. Det råder ju ingen brist på litteratur i ämnet.

Flapan och Morris är tungt vägande för Burén, han läser och han citerar dem. Viktigt är att han säger att Morris kom att bli en ledande historiker i den nya israeliska skola som inte bara vågade utan framför allt förmådde gräva fram det förtigna, visa hur det såg ut och därmed förändra hela diskussionsklimatet i Israel. Det finns ju dokument, det finns berättelser. Morris slutade betrakta dem som förbjudet territorium. Den palestinska katastrofen var ju inte i först hand heller en akademisk fråga. Den var reell och den hörde till det historiens fasansfulla som först måste erkännas. Mörkläggningen och förtigandet orsakade bara ännu större problem.

Nå, Burén har koncentrerat sig på hur svenska politiker, först och främst de socialdemokratiska, av historiska och ideologiska skäl, under lång tid hörde till Israels starkaste vänner. Det är ju inget märkvärdigt. Med minsta kunskap om förutsättningarna hade motsatsen förvånat. 

Att det kom att utvecklas en svensk Israelkritisk - ja, också Israelfientlig - opinion var inte heller det ägnat att förvåna, eftersom förtrycket av palestinierna alltmer kom att blottas och ockupationspolitikens brutalitet blev en vardaglig del av Israels ogenerade vilja att styra över stulen palestinsk mark, med det långsiktiga syftet att inlemma den i en framtida israelisk stat. De senaste 20 åren har egentligen bara bestått av bekräftelser, och allt prat om "fredsprocessen" och mäktiga vänners (inte minst USA:s) vilja att "begränsa bosättningsbyggandet" visat sig vara inget annat än just prat.

Burén plockar upp historiska händelser av relevans för svensk politik i regionen. Där spelar förstås Folke Bernadotte en viktig roll. Kanske måste man ändå påpeka att han inte representerade Sverige utan FN, och det var väl närmast att betrakta som ett självmordsuppdrag att 1948 ta på sig uppdraget som fredsförhandlare. Burén har tidigare utgivit en bok i ämnet, Mordet på Folke Bernadotte (2012).

Myterna och realiteterna kring den etniska rensningen i hamnstaden Haifa får sin särskilda granskning men den hade krävt så oerhört mycket mer än de gängse resonemangen. Haifa skulle ju komma att bli "det positiva exemplet" - dit kunde man ta sig för att studera judisk-arabisk samförståndspolitik. Jag var själv med om att sitta i sådana organisationers lokaler. Men jag hade redan kunskap om helt andra realiteter och det som sedan 1980-talet och framåt publicerats om Haifa visar att "försöken att få palestinierna att stanna" 1947-48 i själva verket var något helt annat.

Varför stormuftin ställde sig på Hitlers sida kan te sig historiskt banalt, men för de europeiska judarna på flykt var det en brännande, livsavgörande sak. Burén närmast skyndar förbi frågan. Det är ett misstag att inte ägna just denna mufti-politik mer uppmärksamhet eftersom den var av avgörande betydelse. 

Buréns diskussioner kring konkreta projekt är intressant, inte minst för att han visar hur socialdemokratiska kvinnor i Sverige - särskilt märks här Inga Thorsson - kom att samarbeta med israeliska i socialpolitiska, framtidsfokuserade frågor. När Burén pekar på en "känslostyrd solidaritet" med Israel som något förkastligt blir det bara alltför lätt att se de känslostyrda inslagen i hans egen argumentation. Det är å andra sidan inget unikt det heller utan rakt tvärtom både begripligt och logiskt. 

Avslutningsvis antecknar jag några frågor. Varför har boken den kuriösa titeln Alla människors lika värde? Den leder tankarna till en svensk debattartikel eller ett plakat 1:a maj, inte till den palestinska frågan. Titeln kan också leda tankarna i en tokig riktning: Israels politik grundar sig ju inte på tanken att palestinierna skulle sakna människovärde, utan på att man anser sig behöva den mark och den makt som de s.a.s. står i vägen för. Att det är en hopplös och kontraproduktiv väg har Israels 70-åriga historia visat, men det behöver knappast jag påpeka här. Men det är politiska beslut och inte en "dålig människosyn" som ligger bakom.

Varför spelar korrekturläsning så liten roll idag, att felstavade namn varvas med korrekta stavningar? Författare som envisas med att stava Vilhelm Mobergs förnamn med W har jag ett särskilt ont öga till, särskilt när författaren/korrekturläsaren kryddar sina felaktigheter med enstaka korrekta stavningar. Boken innehåller allt för många fel av just det slaget.

Varför är språkliga, pk-uttryck så viktiga i en fackbok som denna? Varför måste det väletablerade "man" bytas ut mot "en" om inte för att fjäska för en opportunistisk tidsanda? "Man undrar", skulle jag ha skrivit, Burén skriver förstås "En undrar".

Vill man ha en kortfattad översikt i ämnet kan Buréns bok kanske duga, men jag skulle vilja uttrycka en förhoppning att förlaget hellre skulle satsa på att ge ut någon översättning av den rika, nya israeliska historikerlitteraturen istället. Varför inte Benny Morris på utgivningslistan? Det skulle väga tyngre och det skulle bidra till diskussionens allvar.


1 kommentar:

Lars-Erik Eriksson sa...

Thomas, budskapet 1948 från Egypten, Transjordanien, Syrien, Irak, Libanon, Jemen, Heliga krigets armé och Muslimska brödraskapet till palestinierna var -Flytta på er nu, vi kör judarna i havet och sedan återvänder ni till judefritt land.
Vi skall inte heller glömma att 1948 fanns det cirka 1 miljon judar i Mellersta Östern, i dag är det kanske 10.000 kvar.
Etnisk rensning ingen talar om.
Och i början av 1900-talet köpte judiska affärsmän upp mark, apelsinlundar av araber i det israeliska området.
Det dröjde inte länge innan araber anställde massakrer på judarna.