Rohingyas öde under en fredspristagare. En av flera politiska vändpunkter för mig...

Sätaröds station. Här drev jag förlag under Bosnienkriget på 1990-talet

Kan man bekämpa islams inflytande och islamismens våld och terror i Europa utan att själv bli en fanatisk anhängare av våld och terror?

Så ser en av de mest grundläggande frågorna ut för mig, och det har den gjort i årtionden.

Jag ska inte tjata om Bosnienkriget, vill ni veta min ståndpunkt och mitt agerande under de tidiga åren på 1990-talet så finns det mängder att läsa här i bloggen. Däremot vill jag tjata om det jag finner självklart, men ändå tycks ganska ensam om.

För det första: kan man skilja muslimska folk och massor från muslimska ledare, politiska och/eller religiösa? 

Om man bara slår fast att massor och folk alltid befinner sig under inflytande av makten och dess diktat (det gör vi själva i oroväckande hög grad), så kan man väl gå ett steg vidare och hävda folkmassornas rätt att leva utan fruktan för sina liv? Det anser jag inte bara att man kan. Man ska och man måste göra det.

När den burmesiska militären – med ett långt och skräckinjagande förflutet som diktatorer, förföljare och mördare – gick till angrepp på landets rohingyas förfärades jag av vad som stod klart nästan omedelbart: ingen antiislamist jag dittills läst tog avstånd från denna extrema etniska rensning. Ingen tog avstånd från dessa våldtäkter, denna tortyr och massdöd. Ingen tycktes heller bli skakad av nedbrännandet av hundratusentals människors hem och egendom. 

Rakt tvärtom: här kom inläggen som låtsades analysera, som låtsades förklara och som låtsades veta att islams gränser alltid är våldsamma. Den etniska rensningen skulle alltså vara rohingyas eget fel! Eller har jag missförstått de "sakliga", "objektiva" rösterna? De våldsamma gränserna är med all säkerhet ett rimligt antagande och det är Samuel Huntington som diskuterar fenomenet i sitt verk om civilisationernas sammandrabbningar. 

Detta blev, i moraliskt, politiskt och filosofiskt avsende, en av flera vändpunkter för mig. Jag har brottats med den och andra under sensommaren och hösten. 

Det finns inte en chans att jag framöver skulle samarbeta med eller ge mitt gillande åt anti-islamister som hummar inställsamt och tycks anse att vissa folkmord är helt i sin ordning. I mitt namn kommer sådan cynism aldrig att få något utrymme. Hade den fått det hade jag automatiskt förstört alla chanser till trovärdighet i framtiden. Och trovärdighet lär behövas med tanke på de omfattande sammandrabbningar som väntar oss.

Nå, ni som tycker att ni läser märkliga ting i min blogg bör ha detta i åtanke. Tro inte att det för en sekund ändrar min hållning och ståndpunkt gentemot islamismen, terrorismen och allt som är förbundet med dessa. Karavanen må dra vidare men jag får väl stå kvar som den skällanden hunden. Otrogen dessutom.