Årets Nobelpristagare, Brexit, EU och slutet för "Slakthus Europa" - eller en ny fascism på väg?

Vem minns dem? Varför måste de minnas? Wolverhampton, Remembrance Day 2012. Foto: Astrid Nydahl

Den 1 juli 2016 publicerade Nobelpristagaren i litteratur för i år, Kazuo Ishiguro en artikel i Financial Times om resultatet av Brexit-omröstningen, som uppenbarligen låtit tala om sig i Storbritannien. Han inleder med dessa ord:

”Since last Friday I have been angry. I began by feeling angry towards those who voted Leave, all those who campaigned on that side. Then I felt even more anger towards David Cameron for allowing such a vastly complex, far-reaching, destiny-shaping decision to be made, not through our time-honoured processes of parliamentary democracy, but in a referendum few had demanded, and whose terms and rules (Minimum turnout? Required margin for victory?) had not been debated, so effectively didn’t exist.
 Angry that one of the few genuine success stories of modern history — the transforming of Europe from a slaughterhouse of total war and totalitarian regimes to a much-envied region of liberal democracies living in near-borderless friendship — should now be so profoundly undermined by such a myopic process as took place in Britain last week. I am angry that the UK is now very likely to cease to exist, only two years after the Scottish referendum seemed to secure its future. But anger will make a treacherous guide in our current situation, and it is imperative we think and act coolly. We are where we are, and there is still a huge amount left to play for. I believe, in fact, that in the coming weeks, what we face is a fight for the very soul of Britain.”

För vem stupade de? Minnesplats i Wolverhampton. Foto: Astrid Nydahl

Ishiguro tar fasta på en aspekt av Europeiska unionen som vi är många att ha gjort: drömförvandlingen av vår kontinent från slakthus till liberal demokrati med grannländer i nära nog gränslös vänskap. Ja, vi trodde kanske på det. Men de där orden beskriver ju en utopi, och som alla utopier en totalitär önskedröm som saknar väsentlig förankring i verkligheten. I Sverige är vi, liksom man är i Storbritannien numera, glada för utopier. Jag ska inte vara raljant. Jag förstår att Ishiguro menar det på allvar. För honom är Brexit synonymt med återvändandet till slakthus Europa. Och det är landets själ som står på spel.

Det är ett lustigt – eller i varje fall ett ohistoriskt – argument. När blev Storbritannien denna motsats till slakthuset? Hur såg dess själ ut före EU och hur har den sett ut sedan dess? Är kolonialismens epok bortglömd? Är krigföringen på Nordirland bortglömd? Förhållningssättet till Skottland? Falklandskriget? Samväldespolitiken runt om i världen, är den alldeles bortglömd i resonemanget? Är det inträdet i EU som befriar landet från dess historia, så är det i så fall också ett mycket kortsiktigt argument.

Han försöker sedan i artikeln resonera kring hur han skulle ha agerat själv, vore han en ”ytterhögerstrateg”. Sedan 1930-talet har det inte funnits ett bättre tillfälle att driva landet, ”Little England” och dess främlingsfientlighet in i "nynazistisk rasism", skriver han. Blev det inte lite för mycket där? Ska man uttrycka sig positivt om motsatsen till Brexit bör man akta sig för att ironisera över den egna nationen och använda begrepp som ”Little England”.

Jag är inte särskilt säker på att nej-rösterna avgavs i första hand av några xenonofobiska skäl. Jag tror att det finns mycket enklare förklaringar: en är krasst ekonomisk, en har med självkänsla att göra. Britterna – så kallat vanligt folk – är dödströtta på att se sina välfärdssystem urholkas, levnadskostnaderna dramatiskt stiga och därtill att ständigt få höra att man uppför sig illa mot landets växande muslimska befolkning, som om inte engelsmannen själv visste bäst vem han eller hon var och är. Ishiguros argument:

Yes, I am aware that many Leave voters voted that way wanting to stop “uncontrolled immigration”. I realise that “taking the country back” and “sovereignty” were for many people just euphemisms for “kick out the migrants”.

Inte heller det är jag övertygad om. Att ”sparka ut invandrare” är det kanske inte fråga om. Jag tror snarare att Brexit är ett uttryck för en djup vantrivsel, trötthet och uppgivenhet: vi orkar inte med mer av det här, vi vill ha slut på islams spridning, moskéerna svampliknande uppväxt i minsta lilla samhälle över hela landet, de nya moralreglerna som föreskriver tvångsgifte, omskärelse av små flickor, slöjtvång, vi vill ha slut på gruppvåldtäkterna, terrorattentaten, de ständiga kraven på att det är vi och inte invandrarna som ska anpassa sig.

Det motsvarar inte Ishiguris nidbild. Det är ett stycke verklighet med högst konkreta problem.Varför blunda för dem? Varför inte se hur de hela tiden ökar klyftan mellan folket och den politiska eliten?

Nå, han vill ändå skilja på det han kallar rasister, och vanligt, ”decent people” som blivit allt argare, ”angry and anxious about their lives, and the prospects for their children’s lives”.

Jag vill inte själv bidra till att sprida nidbilder. Så tror jag inte för ett ögonblick att Ishiguro vill försvara det förfärliga som händer runt om i Europa och som inte minst drabbat hans eget London så svårt. Men jag tror att han är naiv. Det som beskrivs som varningar mot fascismen – till exempel som underliggande budskap och ärende i Återstoden av dagen – kan feltolkas och idag uppfattas som bagatelliseringar av en helt annan och ny typ av fascism, den stora plågan islamofascismen, eller jihadismen/islamismen som jag själv väljer att benämna den. 

En sådan förnekelse och bagatellisering är den största olycka jag kan tänka mig, eftersom den bara ser ett av två hot mot friheten i Europa. Att det också finns en ”gammaldags” återuppväckt europeisk nazism och fascism på marsch är jag i högsta grad medveten om (i vårt land representerad av NMR). Ibland ser den ut som en parodi på Hitlers nationalsocialism och Mussolinis fascism. Men ibland ser den faktiskt ut precis som det den är: ett totalitärt hot, en rörelse som mobiliserar människor som slungats ut i marginalen av en politikerklass som hellre värnar sina privatekonomiska privilegier än sina egna nationers grundläggande traditioner, strukturer och folk.

Som så många andra har Inshiguro en "lösning" på dilemmat. Han vill ha en andra folkomröstning. Hade det inte varit så bedrövligt och intellektuellt ohederligt kunde man bara ha skrattat åt det faktum att varje gång en folkomröstning leder till ”fel resultat” måste den göras om.