torsdag 5 oktober 2017

Patrick Modiano: Straffeftergift (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius)


Vad är det han gjort sig skyldig till, pappan, och vem är hans vänner? Varje gång man talat om Nobelpristagaren Patrick Modianos familj - sådan den i dunklet anats i böckerna - har pappan funnits där som ett mörk moln, eller kanske mer som en skugga i gränden. 

Det är ju i och runt den nattliga gränden i Paris vi befunnit oss på vandring, vi som blivit fast i läsningen av Elisabeth Grates utgivningar, från Dora Bruder till Lilla smycket, från En stamtavla till För att du inte ska gå vilse i kvarteret och alla de andra. Den här gången är det inte en roman jag läser. Det är en klart och tydligt uttalad självbiografisk barndomsskildring. Att den kallas roman får jag leva med. Genregränserna är idag inga taggtrådsstaket. De är uppluckrade för såväl författare som läsare.

Det är den unge pojken Patrick som berättar om sig själv och brodern, där de får leva inackorderade tillsammans med kvinnor som är väninnor till mamman de sett fara iväg på turné. 

Det är underhållningsbranschens bakgator vi vistas på, de otrygga, allt annat än framgångsrika och ljusa, mänskliga miljöerna där trots allt sammanhållning och gemensamt öde bidrar till vi-känslan. Modiano tecknar - som alltid - skickligt miljöerna, han vet hur man placerar tidsmarkörer i en text för att den ska lyfta samtidigt som den är djupt rotad. Tanken går till Simone Weil som hävdade att det endast är träd som kan ha rötter. Problemet med det resonemanget är att det bortser från människor som på egna vingar lyft från den rotens plats de alltid kan återkomma till. Modiano är ett extremt bra exempel på en sådan!

Boken utkom 1988. Det är således ett intressant steg bakåt man tar i detta författarskap. Tiden vi lever i är tidigt 1950-tal. Ingenting är ännu helt begravt. Allt är egentligen välkänt. Det ovärdiga samarbetet med nazisterna ligger som ett blödande sår på Paris gator, det går alltjämt att se men det ska snart döljas helt. Vilken roll spelade pappan? Modiano skriver om kretsen av "fula fiskar" där man "från svartabörshandel övergick till att bli angivare åt tyskarna." 

Pappan hade under ockupationen gripits på en restaurang. Han hade inte pappren i ordning, polisen gjorde kontroller i enlighet med nya tyska regler. Pappan lyckas dock fly. När han året därpå greps på nytt fördes han till Drancylägrets filial som var ett jättelikt magasin för sådant man stulit från de franska judarna. Här smälter allt samman i Modianos text: den stora förbrytelsen - folkmordet - kastar sina skuggor över småkriminaliteten, den ynkliga och patetiska, liksom den lilla återspeglas i den stora. 

De två skolpojkarna Modiano, där går de i sina unga liv och ser vad vuxenvärlden kommer att erbjuda också dem. Två unga bröder måste värna det som tycks vara annorlunda, sin egen inre trygghet, sin samhörighet. Ty det är en smutsig värld som omger dem, de vuxnas. Den går inte att åtrå. Ligorna härjar. De viskande samtalen kvinnorna emellan skapar mest oro och frågor. När pojkarna får åka med i en stor och vacker amerikanare kan de äntligen få känna en stilla tröst, ja kanske rent av en glädje.

Man frestas nästan säga att man satt med där i baksätet och kunde följa allt på nära håll.

Inga kommentarer: