Makulaturen. Nya texter läggs in efterhand

Foto: Astrid Nydahl

Söndagen 13 oktober, ny text:

”Det Hitler gjorde var inte bara stort.”

Nya Tider, Hitlerförankringen och mina böcker. En självkritisk berättelse.

https://www.sydsvenskan.se/2012-03-27/hyfsad-extremism-okej

Christopher Andersson skriver i en artikel om Nya Tiders föregångare Nationell idag,  i Sydsvenskan den 27 mars 2012:

”På sin blogg skriver chefredaktör Sanna Hill: ’Det Hitler gjorde för den tyska arbetarklassen var inte bara stort, utan även unikt. Jag gillar ungdoms- och hälso­reformerna som gjordes under Hitlers styre, ’skönhet och hälsa’”.

Det går dessvärre inte att bevisa - längre. Jag hade själv citatet framme en gång i tiden. Hill är inte dum i huvudet – ”inte på det sättet”, som Lef GW brukar säga. Hon har självklart sedan länge den passagen raderad. Det duger inte att uttrycka den sortens tankar idag. Inte ens i den rörelse som finns representerad bland Nya Tiders skribenter och redaktörer. Så frågan jag ställer mig själv måste bli: Varför använde jag inte det Sanna Hill skrev mot Nya Tider, varför lät jag bli att tala klarspråk? Hill är nu inte vem som helst i sammanhanget. Tillsammans med chefredaktören Vávra Suk leder hon tidningen. Hon är dess tyngsta – i meningen betydelsefull och viktigt opinionsbildande – utrikesreporter, särskilt med sina gång på gång återkommande reportage från Sydafrika och Syrien. I Sydafrika utforskar hon den vita förlorarklassen, de nu till trasproletärer, hemlösa och slumboende reducerade. I Syrien har hon inte bara gjort frontreportage utan kanske viktigast de som handlat om hur icke-muslimska syrier drabbats av IS och terrorkriget. Ytterst är hon Assad-regimens röst på Nya Tiders redaktion.

I det liknar hon flera i den lilla kretsen på hädangångna Dispatch Internationals redaktion (inte minst Hans Erling Jensen, f.d. SD-politiker, numera aktiv i ortodoxt-kristna Hatune Foundation, och som – i politisk mening -  gör ungefär samma arbete som Hill i övertygelsen att det gagnar kristna syrier, yazidier, kurder och andra).  Lustigt nog, eller snarare olustigt, så har en av DI:s två chefredaktörer, Ingrid Carlqvist, själv på nolltid marscherat in i den svenska nazirörelsens varma krets (med hennes danske kollega och initiativtagare till DI, historikern Lars Hedegaard, stått kvar vid sin position som islam- och jihadkritiker).

Nå, varför inget klarspråk om Sanna Hill från min sida? Som gammal vänsteraktivist (eller riktigare: som mycket ung vänsteraktivist, en person jag kan se på med både nostalgi och fördömande) lärde jag mig att utöva det som kallas självkritik. Man ska således aldrig vara rädd för att uttala enkla ord som dessa tre: Jag gjorde fel.

Det var i själva verket en process jag blev indragen i. Först sade jag entydigt nej, artigt men bestämt. Jag sade nej när Nya Tider frågade om jag ville annonsera gratis i tidningen för en ny bok jag publicerat. Nej tack, jag ville inte göra det. När sedan Vávra Suk själv hörde av sig hade han ett helt annat erbjudande. Tidningen kunde tänka sig att köpa ett större antal av min bok, recensera den och själva annonsera för samt sälja den till sina läsare. Varför tackade jag ja? Det svaret är enkelt. Jag ville hellre ha fler läsare till min bok än att med färre läsare inte få den att gå runt ekonomiskt. Jag tackade således ja. Det handlade om min bok Black Country, den utkom 2012. Det var, kan jag i backspegeln konstatera, Nya Tiders förtjänst att boken sålde bra, den är helt slutsåld idag, att jag tidigt fick ihop hela den summa som boken kostat mig, och att jag för första gången på många, många år kunde tjäna en blygsam slant på mitt bokskrivande.

Nå, jag blev alltså köpt? Jag sålde min själ till en extrem, nationalsocialistiskt befläckad, publikation? Jag tyckte att pengarna var viktigare än min egen politiska ståndpunkt och övertygelse?

***

Lördagen 12 oktober:

Med denna text lämnar jag hela den digitala offentliga miljö som varje dag vältrar sig i våldtäkter, beslöjade kvinnor, sharialagar, etniska enklaver, gängkrig, skjutningar, mångkultur etc, etc. Varför gör jag det? Så kan man väl inte göra om man är klar över vad som pågår i vårt arma land.

Jag tror att texten som här följer kan ge en liten fingervisning. Makulatur är ledordet. Jag slutar inte skriva. Jag slutar inte argumentera. Men jag finns inte längre i ett sådant, politiskt perverterat sammanhang, i ett kollektiv där jag mer eller mindre av tillfälligheter placerat mig själv och placerats av andra. Av den köbildning av människor jag mött under denna resa, låt säga att den pågått i tio år, har 9 av 10 visat sig vara politiska bedragare, extremister, judehatare av klassiskt snitt i kejsarens nya kläder, ideologiska självmordspiloter eller historielösa demagoger av värsta sort, alldeles oavsett vilket ärende de grävt ner sig i. En politisk miljö som håller Barbro Jöberger (signaturen Julia Caesar) som husidol och förebild har diskvalificerat sig själv från varje form av seriös diskussion, eftersom en sådan inte kan byggas på grovt och vulgärt propagandamaterial. Jag har från första början opponerat mig mot henne, men det tål att upprepas.

Har jag lärt mig något? Var jag inte rädd om mitt rykte? Jag har lärt mig mycket. Dåligt rykte hade jag sedan länge, det var och är det minst viktiga i sammanhanget. Dåligt rykte kan rentav säga något positivt: mig kan man inte köpa, mig får man aldrig tyst eller falskt lojal.

För egen del nu då? Vi får se vad framtiden har att erbjuda och vad jag själv har att erbjuda.

***

Makulatur också i böckerna. Makulatur i bloggvärlden. Makulatur i att opponera, kritisera, stå emot…

Vad erbjuder en galen värld en människa som sett galenskapen? Vad erbjuder den en människa som därtill sett vari galenskapen består? Inte ett dyft förstås! Denna galna värld skulle rimligen vara både irrationell och helgalen om den också försåg sina motståndare med verktyg, analys och möjligheter till just motstånd.

Låt oss ta den massiva folkvandringen från muslimska nationer till vår del av Europa. Det finns ett motstånd mot den. Motståndet kan i respektive nation beskrivas utifrån en analys av de nationellt sinnade rörelsernas och politiska partiernas ökade popularitet. De blir, som Sverigedemokraterna här, Front National i Frankrike, AfD i Tyskland eller Dansk Folkeparti i Danmark, snabbt växande och får ett inflytande utifrån en annan, mer problematisk och polariserad verklighet, än tidigare, i en mildare situation då de var marginella och ropade i öknen. Skulle alltså det så kallade motståndet uttryckas med en valsedel vart tredje eller fjärde år? Ja, det är nämligen så traditionen ser ut. Den parlamentariska demokratin har en metod, en väg och ett erbjudande. Det uttrycks alltid i form av platser i riksdag eller lokala parlament.

Om man följer diskussionen sådan den sett ut – låt säga de senaste tio åren – kan man urskilja olika tankeskolor som kan sägas vara en del av oppositionen mot detta. Där finns den starka integrationsskolan. Den har uttryckts först bara av radikala nationella krafter, men tillhör idag den gyllene medelvägens ideologi. Från Folkpartiet över Sossemoderater, Miljö- och Vänsterpartister kan man se tydligt formulerade ideologiska strategier som vill integration, ja som närmast dyrkar ordet intill passionens blinda punkt. 

Problemet är bara det att vi med islam har att göra med en kultur som absolut inte vill höra talas om integration. Ty den skulle innebära att man tvingades bort från religionens och kulturens exklusivitet, den som säger att muslimen alltid är överlägsen icke-muslimen. De moraliska koder som finns inbyggda i islam är av starkt politiserande slag, de säger att allt det som integration skulle innebära är haram. Vem vill integreras med det förbjudna? Här finns en av nycklarna till de etniska enklavernas ”framgång”. Det går i varje västland, alldeles särskilt i Sverige, att leva sina liv till hundra procent i en islamisk och/eller arabisk/asiatisk kontext. Det behövs inte ens några språkkunskaper utöver de medfödda. ”Här är som i vilken arabisk stad som helst” hörde vi ju en irakisk flyktingkvinna säga om Malmö för tiotalet år sedan, och hur rätt hon hade i det anade hon kanske inte själv.

Som en tydlig motsats till integrationsskolan har vi den som förespråkar avslag på ansökan om uppehållstillstånd som ena halvan av en politik som också öppet och klart förespråkar repatriering. Är de två företeelserna en och densamma? Inte alls. Avslag med genomförd deportation tillämpas för människor som vistas illegalt i landet. Repatriering är något mer omfattande, något som på djupet påverkar ett samhälle som ändrar praxis och börjar tvångsutvisa människor som kanske redan fått medborgarskap i det nya landet. Är repatriering ens möjlig om man betänker den aspekten? Är den önskvärd? Skulle den genomföras till priset av totalt inbördeskrig är det kanske lättare att besvara de hopplösa frågorna.

I mina mörka stunder – de är många och frekvent återkommande – tänker jag just de förbjudna tankarna, men jag har hittills inte givit uttryck för dem offentligt. Så här:

Jag vill inte delta i några integrationsdiskussioner. Jag vill inte ens diskutera slöjor och burqinis mer. Problemet är ju ett helt annat: det faktum att vi med öppna ögon bygger upp parallella islamiska samhällen i hjärtat av vårt eget! Sagt på annat sätt: jag vill inte ha dessa parallellsamhällen. Jag vill inte ha denna stora muslimska befolkning i Sverige, alldeles oavsett om dess kvinnor bär slöja eller om dess män tillämpar en förtryckande hederskultur. Mitt nej betraktas som ”rasism”, det vet ju både ni och jag.

Den solitära attityden – mina ambitioner att i liv och text proklamera ett socialt undantagstillstånd – är i själva verket först och främst att säga nej till det samhälle vi skapat i västerlandet. Det innefattar bokstavligt talat allt; massmänniskan som ideal, konsumismen som livsstil, popkulturen inte minst när den terroriserar, att man ”bör” och ”ska” en rad saker som egentligen inte borde vara det minsta självklara. Och inte minst: relativismen, denna förfärliga och mycket moderna skola som säger att allt duger, att det ena är lika bra som det andra, att några företräden inte får ges åt kulturer, värderingar, livsformer eftersom man då förtrycker de andra. Den relativismen härskar över oss, den formar våra barnbarn, den undergräver varje framtidshopp.

Nog har jag gjort min värnplikt. Böckerna jag givit ut i dessa ämnen är några stycken. Blir förmodligen ännu en. Besked om det ger jag er alla andra halvan av november. Projektet kräver en utlandsresa, till vilken jag sökt resebidrag. Beslut om det fattas 14 november. Blir det ja reser jag i maj 2018 och bok blir det därmed i slutet av samma år eller möjligen våren 2019.

Mitt nej är inte bara ett långsamhetens. Mitt nej är ett mycket större nej och frågan är om jag ska hävda detta nej offentligt. Det finns en stor lockelse att avstå. Makulatur således.