Anders Björnsson om nationellt oberoende och försvar

Nerja, södra Spanien, oktober 2017. Foto: Astrid Nydahl

Anders Björnsson skriver på Alliansfriheten.se under rubriken Vad betyder nationellt oberoende i vår tid? en djupt oroande artikel. Den berör flera av de aspekter på försvar och oberoende jag i åratal grubblat på utan att riktigt förstå och klokt förhålla mig. 

Björnsson:

Det har blivit en ”allmän sanning” – något som inte behöver bevisas – att nedrustningen av det svenska försvaret kom som en oreflekterad konsekvens av sovjetimperiets fall. Den enda tänkbara fiendemakten var då satt ur spel, för tid och evighet. Historien hade kommit till sitt slut. Allt mindre av offentliga medel dirigerades till den svenska försvarsmakten, och den redan påbörjade bantningen av det svenska värnpliktsförsvaret påskyndades i riktning mot avveckling. Processen tog ett tjugotal år. 

Ungefär samtidigt ställdes landets stridande styrkor om från invasionsförsvar till insatsförsvar – från defensiv till offensiv. Sveriges deltagande i Afghanistankriget 2001 blev ett trendbrott. Insatserna i Libyenkriget markerade omsvängningen. I bägge fallen ingick svensk trupp i Nato-ledda operationer. Sverige har även militära enheter i inbördeskrigets Irak, utan stöd i något FN-mandat. I samtliga tre fall rör det sig i varierande grad om brott mot folkrätten. 

Det har varit fråga om avsteg från en långvarig svensk tradition av icke-inblandning. Avsteget gick således hand i hand med en avveckling av den inhemska försvarsförmågan. Yrkesarmén krävdes för att vi skulle kunna utrusta expeditionskårer med uppdrag i främmande land, men för ett uthålligt gräns- och territorialförsvar är dess svaga numerär alldeles otillräcklig och olämplig. Yrkesarméns tillkomst kan ses som ett led i en smygande Nato-anpassning som aldrig blev utsatt för någon granskning utanför det militärpolitiska etablissemangets snäva kretsar.

Jag ska inte kommentera på annat sätt än att jag finner resonemanget både klokt och klargörande. Vad jag skulle önska är att ni som läser min blogg tar er dit och läser hela texten. Den är viktigare än hundra dagstidningstexter och tusen dito i så kallade alternativmedia. 

Mot slutet av artikeln skriver Björnsson:

Svenskt nationellt oberoende hänger, som jag ser det, på två saker: vår sammanhållning som stat och vår militära och civila försvarsförmåga. 

1. Vi behöver ha ett fungerande statsmaskineri och en relation mellan medborgare och stat som bygger på förtroende, respekt, som omges av ett starkt institutionellt ramverk och som lämnar föga utrymme för korruption, nepotism och allmänt godtycke. Mobilisering av människor efter ras och etnicitet blir problematiskt ur detta perspektiv – det fragmenterar istället för att hålla samman. Det finns inte heller anledning att trumma för mer ”svenskhet”, däremot är en modern form av fosterländskhet en bristvara. 

2. Vi behöver återskapa ett totalförsvar som inbegriper hela folket – alltså värnpliktsarmé! Ingen annan kan och får försvara svenskarna än de som bor i landet. Sverige har ingen anledning att bli en lydstat eller ett bihang till en större maktgruppering. Beslut om Sveriges öde ska fattas i Stockholm och ingen annanstans. Oövertänkta idéer om att Sverige inte kan bedriva en självständig säkerhets- och utrikespolitik måste bestämt avvisas. 

Det här är inte heroism, det är pragmatism. Det knyter an till andan i den utrikes- och säkerhetspolitiska huvudlinje som formulerades under Östen Undén. Man kan också kalla den andan småstatsrealism – med optimal handlingsfrihet, utan lojalitetsband, i syfte att skapa trygga villkor för alla de människor som bor i Sverige att leva och verka. Det betyder samtidigt att kontakter med dem som inte bor i Sverige – officiella som inofficiella kontakter – blir viktiga för att övertyga omvärlden om att vårt land inte har annat än fredliga avsikter och just därför måste lämnas i fred. 

Varken rysshat eller anti-amerikanism har någon plats i ett sådant sammanhang. I arbetet mot svenskt Nato-medlemskap är man heller inte betjänt av vare sig plakatpolitik eller skrämselpropaganda. Det är både lönlöst och kontraproduktivt.