Polisen öppnar eld i Barcelona! Folkomröstning i Katalonien idag. Bosnien igår

Äger det inte en särskild signifikans när polis - statens med våldsmonopol utrustade makt - bär ut valurnor för att förstöra dem?

Jag är mycket rädd för det katalanska skeendet idag. Vad blir den långsiktiga effekten när en statsbildning - den spanska - krackelerar på grund av en nationalitet inom statsbildningen som visar längtan efter oberoende och frihet? Kanske krackelerar den inte. Kanske är den sammanhållande kraften större än så, och det får tiden visa.

Kataloniens flagga

Man kan få en utmärkt historielektion av vårt lands främste kännare på området, Nathan Shachar, i DN idag:

När Katalonien föll till Francos rebeller i början av 1939, var det klart att bestraffningen skulle bli något alldeles extra. Katalanska anarkister hade bränt kyrkor och mördat nunnor, men värre var att katalanerna utmanat Spanien, dess idé och dess gränser. Hade republiken vunnit kriget så hade de passat på att slinka ur Spaniens grepp. Det gällde, sade Francostatens organisatör Ramón Serano Suñer, ”att utrota den katalanska nationalismen”. 

När arbetslösa lantarbetare från den spanska södern började flytta till Barcelonas fabriksområden, var Franco belåten. Så skulle katalanismen spädas ut med riksspanskt sinnelag!”Liksom Bibelns städer Sodom och Gomorra”, som brändes i en eldstorm, skulle Barcelona renas från ”separatismens och anarkismens kräftsvulster”.

För ockupationen av Barcelona sökte man med flit de mest ”hatiska soldaterna” i rebellarmén, carlister från Navarra. Präster från Spanien sattes att predika i Kataloniens kyrkor, där de kallade de bedjande ”katalanska hundar”.

Katalanska språket förbjöds, och många bybor som inte kunde något annat språk arkebuserades eller våldtogs för att ha talat det. Francos vapenbroder från kolonialkrigen i Afrika, Muhammad ben Mizzian, berömd för sina grundliga våldtäkter i ”röda” spanska byar, gavs fria händer i södra Katalonien. De katalanska arkiven fördes bort som krigsbyte.

Kan man jämföra med andra, liknande situationer? Jag tror att man i alla fall kan se vad som händer om utvecklingen blir ostyrbar. Jag tänker nu närmast på de tidiga 1990-talsåren i det forna Jugoslavien, och särskilt då på det som ledde fram till Bosnienkriget, den då ojämförligt värsta katastrofen på europeisk mark efter andra världskriget:

Sommaren 1991 hände så det oundvikliga: Slovenien och Kroatien lämnade federationen och Jugoslavien splittrades. Följden blev att den serbdominerade federala jugoslaviska armén gick in i båda republikerna. Konflikten i Slovenien var över redan efter tio dagar. I Kroatien däremot, som hade en betydande serbisk minoritet, utvecklades situationen till ett blodigt inbördeskrig och milisstyrkor (där de kroatiska tog efter Ustasja och de serbiska tog efter tjetnikerna) utförde brutala illdåd innan vapenstilleståndet i januari 1992.

I Bosnien ställdes situationen på sin spets och under månadsskiftet februari–mars 1992 röstade man om självständighet. En majoritet av bosniakerna och kroaterna röstade för oberoende medan de flesta serber bojkottade valet.

Den bosniske presidenten, bosniaken Alija Izetbegovic, försökte länge gå en svår balansgång mellan folkgruppernas intressen men alla försök till en fredlig lösning misslyckades. Under tiden hade landet hunnit splittras: Republika Srpska – en bosnienserbisk republik under ledning av Radovan Karadzic – hade utropats i landet. Så när de 20 000 demonstranterna tågade genom Sarajevo den 5 april var det helt enkelt för sent – krutdurken hade antänts. (från tidskriften Militär historia).