Fats Domino och den svarta musikens betydelse

Det finns i den "alternativ"-mediala sfären några djupt obehagliga inslag. Det har ingenting alls med mina personliga kulturella preferenser att göra när jag säger att utfall mot människor grundat på deras hudfärg hör till det obehagligaste av allt. Hudfärg har vi som föddes åren efter andra världskriget väl alltid försökt göra till en icke-fråga (och i själva verket gått så långt att vi slätat över reella problem kopplade till det svarta samhället, oavsett om det varit nordamerikanskt eller afrikanskt), eftersom det stått allt klarare att vi utmanas av kulturella faktorer i det mesta.

Så när jag idag säger tre ord om en man som just avlidit så är det just kulturella faktorer som inspirerar mig. Fats Domino var en av den svarta, amerikanska populärmusikens stora. 

Domino kom, vid sidan av sådana som verkade i parallella musikvärldar, bland andra Nat King Cole, Ella Fitzgerald, Little Richard och Chuck Berry att på djupet påverka hela efterkrigskulturen. Vad vore moderna artister som Bruce Springsteen utan Domino? Vad vore Elvis utan Chucken?





Så när The Beatles i min tidiga ungdom sjöng Kansas City borde det ha stått klart att jag kunde ha sökt den hos Domino. Det gjorde det inte. Ty det handlade både om inspiration och införlivande/ kulturstöld. Både Muddy Waters och B.B. King uttalade mot slutet av sina liv en stor respekt för de vita arbetar- och medelklassungar som lyfte fram deras musik, transformerade och populariserade den. Utan dem inget The Rolling Stones.

Eftersom jag går i tankar om en Liverpool-bok med tunga inslag från Merseybeat-kulturen är det ingen tillfällighet att jag idag lyfter på hatten för Fats Domino. Därmed säger jag också till "alternativ"-media att det som omtalas som "lägre IQ hos svarta" i er propaganda inte håller ens inför en bra gammal platta. Inte ens då!