Terrordåd i New York

BREAKING VIDEO: Shooting/car ramming incident Manhattan, multiple injured. Warning Graphic content pic.twitter.com/s6sELaTU2P

— News_Executive (@News_Executive) 31 oktober 2017

SvT sover, samtliga kanaler inklusive text-tv. BBC sover. För ovanlighetens skull är det CNN som bevakar. I korthet: för mindre en än timme sedan, runt fyra amerikansk tid, körde en minilastbil upp på en cykelbana på Nedre Manhattan, gasade och mejande ner cyklisterna. Sex döda och elva skadade säger de, och attentatsmannen ska även ha skjutit mot folk innan han kraschade in i en skolbuss. Vad vet vi senare ikväll? Det lär vi bli varse. 

DN är tidigt på banen och berättar samt har lagt ut nyhetsuppdatering i flöde. Föredömligt. 

Trots att FBI vid 21-tiden meddelade att de utreder händelsen som ett terrorbrott talade andra om "våldshändelsen" och liknande. Svensk text-tv slog alla rekord, också när de i en sen uppdatering låtsades som om det regnade och fick allt att se ut som en olycklig slump. En timme senare, vid 22-tiden, upplyste FBI också att angriparen ropade de berömda orden på arabiska medan han dödade. Vilka orden är vet vi alla. Ingen behöver skriva ut dem.

Lotus Turèll om det faderliga alkoholhelvetet

Lotus Turèll. Pressbild: Frida Gregersen

Hennes far var väl det närmaste man kunde komma beat-generationens motsvarighet till hovpoeter, i alla fall i hemlandet Danmark. Dan Turèll hette han. Föddes 1946 och dog redan 1993. Dessa korta alkoholistliv, jag har skrivit om dem många gånger. 

Medan Fernando Pessoa var barnlös och mest skadade bara sig själv hade Dan Turéll en dotter. Hon heter Lotus, är strax under fyrtio och född i samma generation som mina egna barn. Lotus hade två hem: en vanlig lägenhet med pappa och mamma (Chili Turèll) och så förstås krogen, där Dan gärna satt i samtal och drickande.

Dottern har nu skrivit en bok som är en mycket givande - och gripande - kombination av memoar och handbok. Hemmeligheder for pige heter den ju, och det kanske både kan och skall tolkas som att Lotus här talar till andra flickor/kvinnor som blivit präglade av föräldragenerationens alkoholism. Handgripliga, kloka och ytterst värda att tillämpas är hennes råd och idéer. 

Hon har också gjort radiodokumentär om problematiken, den kom 2016, men redan året innan började hon arbeta tillsammans med föreningen Drugrebels med upplysning och hon gör detsamma i landets skolor och andra offentliga sammanhang.

När jag läser vad Lotus Turèll skriver tänker jag att hon med all säkerhet är en mycket viktig korrigerande röst för alla alkoholens offer. Har man själv sådana erfarenheter läser man henne utifrån dessa. Och inser att det är en mycket stark bok.

Anders Björnsson om nationellt oberoende och försvar

Nerja, södra Spanien, oktober 2017. Foto: Astrid Nydahl

Anders Björnsson skriver på Alliansfriheten.se under rubriken Vad betyder nationellt oberoende i vår tid? en djupt oroande artikel. Den berör flera av de aspekter på försvar och oberoende jag i åratal grubblat på utan att riktigt förstå och klokt förhålla mig. 

Björnsson:

Det har blivit en ”allmän sanning” – något som inte behöver bevisas – att nedrustningen av det svenska försvaret kom som en oreflekterad konsekvens av sovjetimperiets fall. Den enda tänkbara fiendemakten var då satt ur spel, för tid och evighet. Historien hade kommit till sitt slut. Allt mindre av offentliga medel dirigerades till den svenska försvarsmakten, och den redan påbörjade bantningen av det svenska värnpliktsförsvaret påskyndades i riktning mot avveckling. Processen tog ett tjugotal år. 

Ungefär samtidigt ställdes landets stridande styrkor om från invasionsförsvar till insatsförsvar – från defensiv till offensiv. Sveriges deltagande i Afghanistankriget 2001 blev ett trendbrott. Insatserna i Libyenkriget markerade omsvängningen. I bägge fallen ingick svensk trupp i Nato-ledda operationer. Sverige har även militära enheter i inbördeskrigets Irak, utan stöd i något FN-mandat. I samtliga tre fall rör det sig i varierande grad om brott mot folkrätten. 

Det har varit fråga om avsteg från en långvarig svensk tradition av icke-inblandning. Avsteget gick således hand i hand med en avveckling av den inhemska försvarsförmågan. Yrkesarmén krävdes för att vi skulle kunna utrusta expeditionskårer med uppdrag i främmande land, men för ett uthålligt gräns- och territorialförsvar är dess svaga numerär alldeles otillräcklig och olämplig. Yrkesarméns tillkomst kan ses som ett led i en smygande Nato-anpassning som aldrig blev utsatt för någon granskning utanför det militärpolitiska etablissemangets snäva kretsar.

Jag ska inte kommentera på annat sätt än att jag finner resonemanget både klokt och klargörande. Vad jag skulle önska är att ni som läser min blogg tar er dit och läser hela texten. Den är viktigare än hundra dagstidningstexter och tusen dito i så kallade alternativmedia. 

Mot slutet av artikeln skriver Björnsson:

Svenskt nationellt oberoende hänger, som jag ser det, på två saker: vår sammanhållning som stat och vår militära och civila försvarsförmåga. 

1. Vi behöver ha ett fungerande statsmaskineri och en relation mellan medborgare och stat som bygger på förtroende, respekt, som omges av ett starkt institutionellt ramverk och som lämnar föga utrymme för korruption, nepotism och allmänt godtycke. Mobilisering av människor efter ras och etnicitet blir problematiskt ur detta perspektiv – det fragmenterar istället för att hålla samman. Det finns inte heller anledning att trumma för mer ”svenskhet”, däremot är en modern form av fosterländskhet en bristvara. 

2. Vi behöver återskapa ett totalförsvar som inbegriper hela folket – alltså värnpliktsarmé! Ingen annan kan och får försvara svenskarna än de som bor i landet. Sverige har ingen anledning att bli en lydstat eller ett bihang till en större maktgruppering. Beslut om Sveriges öde ska fattas i Stockholm och ingen annanstans. Oövertänkta idéer om att Sverige inte kan bedriva en självständig säkerhets- och utrikespolitik måste bestämt avvisas. 

Det här är inte heroism, det är pragmatism. Det knyter an till andan i den utrikes- och säkerhetspolitiska huvudlinje som formulerades under Östen Undén. Man kan också kalla den andan småstatsrealism – med optimal handlingsfrihet, utan lojalitetsband, i syfte att skapa trygga villkor för alla de människor som bor i Sverige att leva och verka. Det betyder samtidigt att kontakter med dem som inte bor i Sverige – officiella som inofficiella kontakter – blir viktiga för att övertyga omvärlden om att vårt land inte har annat än fredliga avsikter och just därför måste lämnas i fred. 

Varken rysshat eller anti-amerikanism har någon plats i ett sådant sammanhang. I arbetet mot svenskt Nato-medlemskap är man heller inte betjänt av vare sig plakatpolitik eller skrämselpropaganda. Det är både lönlöst och kontraproduktivt.

Europeisk fascism möter pan-arabismens siste bödel

Sydspansk högtidskultur. Foto: Astrid Nydahl

Först ett viktigt klargörande (nej, det är ingen ursäkt, men jag har lärt mig hur det politiska spelet ser ut): jag ansluter mig inte till den mediala pöbelkultur där allt som är politiskt icke-lämpligt stämplas som "rasism", "nazism", "främlingsfientlighet" etc. Jag godtar inte heller den norm som säger att varje form av kritik mot europeisk vardagspolitik, dess syn på nationsgränser, lagar och migration ska betraktas som angrepp på den demokratiska ordningen. Tvärtom vänder jag mig mot den normen och vill se en bred, vidsynt framtida politisk debatt som utgår från realiteter och inte från myter. 

Men med tanke på situationens allvar måste vi samtidigt tala klarspråk och dra fram de verkliga nationalsocialisterna och fascisterna i ljuset, vi måste visa hur deras agenda och agerande ser ut. Detta är således inte en politisk valartikel om SD. Det är en text om ett konkret fall av fascistisk aktivitet på svensk mark.

***

Jag har sagt det förut, det behövs inga infiltratörer, dagens europeiska och amerikanska fascister framträder öppet och har gärna pressmöten för att visa lite av sina påfågelvingar.

I helgen som gick möttes i Göteborg fascister från olika europeiska länder för att ge sitt stöd åt Syriens Assad-regim. Det är inget konstigt alls. En av deltagarna, förre naziledaren från London, Nick Griffin, har ett antal gånger frotterat sig med Assad-gänget i Damaskus. Rasideologerna i APF (Alliance for Peace and Freedom) arrangerade tillsammans med stiftelsen Europa Terra Nostra, Motgift och Logik förlag. 

I ledningen för APF, som för övrigt ser ut att vara på väg ut i öknen efter havererad ekonomi och infrusna bidrag, har hela tiden funnits figurer från det insomnade Svenskarnas Parti. Till exempel fanns Stefan Jacobsson och Daniel Höglund, tidigare partiledare, och Dan Eriksson bland arrangörerna. Eriksson är idag en av de två männen bakom Motgift, som också figurerade. Motgift växte fram ur spillrorna av Svenskarnas Parti, före detta Nationalsocialistisk Front. Logik förlag har också mörkast tänkbara historia. Kanske ska man inte bli förvånad att Ingrid Carlqvist där nu framträder som redaktör (förord - kanske också översättare, anges ej) för Nicolai Sennels bok Helig vrede: Bland kriminella muslimer. Sennels är f.d. dansk fängelsepsykolog och det är bara att beklaga att han låtit sig städslas av svensk naziförlagsverksamhet.

Bland talarna fanns flera för rörelsen prominenta personer, som nämnde Griffin och tyske Udo Voigt (en Hitlervurmare av rang).

Konferensens syfte tycks ha varit att ge Assad-regimen sitt stöd (vad nu det kan betyda mer än en viskning för Assad). Till Sveriges Radio sa Dan Eriksson:

Det vi ser där är mycket ett krig mellan väst och Ryssland och vi bor ju mittemellan de här två supermakterna. Dessutom påverkar det som händer i Syrien oss med flyktingvågorna som kommer till Europa.

Man har egentligen ett enda skäl att bekymra sig över denna mörkermännens aktivitet och det är just den faktor Eriksson nämner. Människor är mycket trötta på den islamiska förvandlingen av Sverige, ner på minsta bynivå. Det finns förstås en risk att någon som annars inte skulle ha gjort det, attraheras av Erikssons gäng. Man ska inte underskatta den faktorn som ett motiv bakom konferensen i Göteborg. Assad kommer inte att bjuda gossarna på guldmiddag. Men det finns andra som uppskattar militanta sympatisörer i vårt arma land. 

APF (Alliance for Peace and Freedom) driver Syrienfrågan i stark förbindelse med Rysslandssynen. APF ser Syrien som en bricka i ett spel vars slutmål är ett ånyo förnedrat Ryssland.  Med Putin vid rodret och den allmänna utvecklingen i landet - den måste diskuteras vid ett annat tillfälle - är ett sådant scenario naturligtvis helt bort i tok. Som de fascister och antisemiter de är betraktar APF världen som helt i händerna på "globalisterna". Syrien har offrats av dessa och Ryssland kämpar för att bidra till en helt annan världsordning (läs i denna analys också in Trump, Ungerns Orbán, Polens Duda, Brexit och EU:s krackelerande dagordning). 

Liksom Rysslands globala politik kräver just globalismen - ekonomiskt och politiskt - en analys som är betydligt trovärdigare än den som APF kan erbjuda. Det rituella hatskällandet på "judar" i allmänhet och Soros i synnerhet har rent komiska drag, men det är ändå svårt att skratta åt eftersom vi besitter den långtgående kunskapen om vad dessa fenomen kan leda till.

Som sagt: det behövs inga infiltratörer. Däremot behövs oberoende, ej parti- organisations- eller på annat sätt anslutna, analytiker.