Samtalet, sammanbrottet...

Samtalet, är det någon som minns? Samtalets tid är förbi. Hojtandet, gastandet, utropstecknen, banderollerna, förstärkarmuller, rock´n´roll, jag-jag-jag-rösterna. Premierna utdelas i varje västland till den som skriker högst och som i varje sammanhang marknadsför sig själv: dokusåpan, tv-soffan, torgscenen, parken, gågatan... överallt pågår den ensidiga kommunikationens avgrundsvrål.

Samtalet, var förs nu det? På café kan man ännu höra det, om inte caféinnehavaren bestämt sig för att det ska sippra popmusik från takets högtalare (sist jag råkade ut för det var i Köpenhamn, ett café där alla samtal var omöjliga). På slutna samkväm, middagar, ja kanske till och med fester, där man bestämt sig för att samlas runt en måltid, några glas vin, för just ett samtal in i natten. I älskogsbäddens efterdyningar: ett samtal om det alldeles livsavgörande. I telefon kan samtal födas. Men inte i mobiltelefon. Jag ryser när jag ser dessa mobilnarkomaner. Eftersom jag själv bestämt mig för att aldrig skaffa en mobiltelefon har jag också kunnat stå emot det slags "samtal" som är infantiliseringens kännetecken: "Hallå, hör du mig... typ... jo, jag sitter på bussen... var det vitt bröd jag skulle köpa... typ"-samtal. Men i en fåtölj vid en ordinär telefon kan ett genuint samtal födas.

Samtalet som socialt fenomen är snart dött. Hur förhindra de sista resterna att försvinna? Hur åter kultivera samtalet så att det återföds? Bortom tjattret, smattret och gastandet måste det finnas.