Skolklass i Walsall. Foto: TN |
I mars 2012 berättade Birmingham Post om krisen i Birminghamskolorna[1]. Det visar sig vara så att vita arbetarklasspojkar har de allra sämsta studieresultaten, medan andra etniska grupper gör stora framsteg. Det har fått kommunfullmäktiges utbildningsavdelning att arbeta fram planer, för att förhindra att dessa pojkars studieresultat ska sjunka ytterligare och att de ska kunna delta i kampen för kvalifikationer och kunskaper.
Medan barn från
etniska minoriteter, inklusive bangladeshier och afro-karibier, har förbättrat
sina resultat det senaste årtiondet, så har barn från den vita arbetarklassen
misslyckats.
Bland alla
orsaksteorier som diskuteras, undrar jag om inte den som kommer närmast
sanningen, är den som konstaterar att de traditionella fabriksjobben och rena
kroppsarbetena, blir allt färre, och att de vita pojkarna som kommer från
fattiga miljöer därför förlorat all inspiration och motivation. Varför
anstränga sig om man ändå inte får något jobb?
Den jämförelse
man gör med etniska minoriteter är lite tokig. För att förstå vad som skiljer
grupperna åt, måste man visa hur utgångspunkten ser ut. Trots att man alltså
talar om förbättrade studieresultat, så måste man förstå att det för de svarta,
karibiska pojkarna i Birmingham handlar om en ökning på sex procent utifrån
grundförutsättningen att endast 45% av dem tidigare lyckades slutföra
studierna. För somalierna är ökningen 14% utifrån det faktum att tidigare 50%
av dem lyckades. Bland pojkarna från bangladeshiska familjer har slutresultatet
de senaste tio åren ökat med 29% och lett till att 63% av dem slutför studierna
och tar sin examen.
Siffran för
vita arbetarklasspojkar är chockerande låg. Endast 29% av dem slutför studierna
och tar sin examen.
2008-2009 gjorde Newman
University College i Bartley Green, på regeringens uppdrag, en stor studie. Den
fokuserade på arbetarpojkar i grundskolan, åldersgruppen 11-16 år, i
Birmingham. Dessa pojkar erbjöds mentorer från äldre studenter som också kom
från arbetarklassen. Trots att de togs mycket positivt emot hade deras hjälp
ingen betydelse för studieresultaten. De blev fortsatt dåliga. Liam Byrne[2],
parlamentsledamot för Labour, menade 2008, att grundorsaken är dålig
motivation, eftersom dessa pojkar lever i ”misslyckandets kultur”. I
en rapport från Byrne kunde man läsa: “I områden som är präglade av
traditionell arbetarklass och där det en gång funnits industrier, orsakar de
lågt ställda ambitionerna att unga människor aldrig når sin egentliga
potential.”
I september 2009 hölls
en nationell konferens i Birmingham under rubriken “Raising the
Achievement of White Working Class Pupils lectures and seminars.”[3]
Det som tycktes bekymra
mest på konferensen, om jag uppfattat Karamat Iqbal rätt, var att både vita
pojkar och flickor från arbetarklassmiljöer riskerar att falla för extremisters
”negativa attityder”. Karamat Iqbal är något slags rådgivare i skolfrågor för
Birminghams kommunalfullmäktige. I en av sina studier har Iqbal kommit till
slutsatsen att det finns ett samband mellan skolor med låga studieresultat och
hur de vuxna röstar i dessa områden. Ibland häpnar man över vad akademiska
studier kan komma fram till, och inte sällan blir det banalt, eftersom ett
sådant samband varken är förvånande eller särskilt svårt att gissa sig till.
Iqbal har använt sig av
resultaten i 2004 års lokalval i områden som Longbridge och Sheldon, som har
usla skolresultat och där de vuxna ”i hög grad röstat på högerextrema partier.”
Han tog förstås tillfället i akt att prisa stadens lärare som gör allt för att
förhindra att de unga ”ansluter sig till sådana rörelser”. Dr Steve Strand från
Warwick University kanske ändå var lite kontroversiell på konferensen. Han
hävdade nämligen att man, genom att hela tiden lägga vikt vid gender-frågan i
klassrummet, missade det faktum att de usla skolresultaten istället är
klassrelaterade. Han underströk att problemet gäller både pojkar och flickor
från arbetarklassmiljöer.
Studerar man vad
Birmingham- pressen skrev om dessa frågor mellan 2007 och 2012 kan man konstatera
att de lokala maktetablissemangen bekymrar sig mest av allt för att British
National Party ska exploatera frågan och betydligt mindre för själva problemet,
som så vitt jag kan förstå, både handlar om en social och kulturell utförsbacke
i det brittiska skolväsendet och en agenda som premierar allsköns flummiga pedagogiker
och mångkulturideologiska riktningar enligt konceptet ”allt duger” (vilket
leder till slutsatsen ”inget duger”) men som saknar förmågan att ge eleverna
grundläggande bildning i de flesta ämnen. En sådan skola fostrar till
underklassbeteende och avsaknad av framtidsoptimism hos unga. Ingen tvivlar väl
på att det är just de fattiga, ofta arbetslösa, vita arbetarfamiljernas barn
som förlorar mest på denna (o-)ordning. Att skolorna klarar att ge denna
elevgrupp fria skolluncher är förstås bra. Men det räcker sannerligen inte om
studieresultaten ligger på så lång nivå. Liberaldemokraten Jon Hunt, ordförande
i kommunens utbildningsnämnd, sa i sitt avslutningsanförande att ”de fattiga[4], vita
pojkarnas börda är en utmaning för oss alla.”
Theodore Dalrymple
skriver i essän The gift of language[5] om den
”misslyckandets kultur” som präglar sådana skoltillstånd, och vad den leder
till i vuxenlivet. Han berättar om en ung kvinna som åtalats för att ha
överfallit en äldre kvinna, och som inför rätten berättar om sin barndom, och
att hennes mamma varit i trubbel med polisen. Dalrymple frågade henne om
orsaken. ”Hon gick på socialhjälp och arbetade samtidigt” svarade kvinnan.
Dalrymple frågar henne vad som sedan skedde. ”Hon var tvungen sluta jobba” blir
det häpnadsväckande svaret. Dalrymple konstaterar att bland människor som dessa
är ett jobb att betrakta som ”sista utvägen”, och att socialhjälp, det vill
säga ett ekonomiskt beroende av staten, människans naturliga tillstånd. Jag ser
framför mig hur barn i sådana familjer redan med modersmjölken får i sig en
livshållning som med ödets kraft dömer varje försök till ett anständigt liv, oavsett
om det är i skolan i barn- och ungdomsåren, eller senare i vuxenlivet.
Läsåret 2009-2010 hade åtta tusen elever i Birmingham en frånvaro
på sju veckor eller mer.[6] Förutom
sjukfrånvaro och familjens krav på deltagande i högtider anges ”avsiktlig frånvaro”
som orsak.
Utbildningsnämnden säger att de ”vet vilka elevgrupper det handlar
om”, men den kunskapen tycks de ha hemlighållit för media. Det är nog ingen
djärv gissning att det både handlar om fattiga familjers barn och om
invandrarbarn vars helger inte sammanfaller med den engelska traditionen.
Konsekvenserna av usla skolresultat kan till exempel synas i
arbetslivet. The Telegraphs Graeme Paton[7] skriver
om hur arbetsgivare måste ge nyanställda kompletterande utbildning i
grundämnena. The Confederation of British Industry uppger att alltför många
inte ens har tillräckliga skriv-och läsförmågor. 42% av företagen startar
kompletterande kurser eftersom de nyanställda inte fungerar på sina
arbetsplatser. Två tredjedelar av de undersöka företagen uppger att de unga
inte ens förmår passa tider eller fungera självständigt med egna initiativ. De
flesta extrautbildningar som företagen erbjuder handlar förvisso om IT-frågor,
men också så grundläggande saker som matematik- och läsundervisning finns med.
En lärarrepresentant, Chris Keates från NASUWT[8] slår
tillbaka och säger: “Det är beklagligt att många unga går mot en eländig
framtid som arbetslösa, men det beror inte på att de saknar färdigheter, utan
på att det saknas jobb.” Och så där fortsätter det förstås, i en evig rundgång
där den politiska makten och den skolpolitiska makten befinner sig i ett evigt
käbbel om vems fel förfallet är, samtidigt som de flesta tycks oförmögna att se
de grundläggande och katastrofala felstegen under efterkrigstiden. I hela Europa
upplever vi förstås något som kunde kallas ”skolans kris”. Jag blir dock
alltmer säker på att skolornas elände, i Black Country som överallt annars,
först och främst beror på vuxenvärldens kapitulation och ointresse, för det som
Theodore Dalrymple kallar ”a culture of decline.”
[2] Birmingham Post 16 december 2008.
[3] Birmingham Post 22 september 2009.
[4]
Ordet ”fattiga” har jag lagt in
i alla de politikeruttalanden som talar om ”underprivilegierade”. Det är ett
nyspråksord och omöjligt att använda i seriösa sammanhang.
[5] Essän finns i Dalrymples bok Not
with a bang, but with a whimper. The politics & culture of decline, 2009.
[6] Birmingham Post 18 april 2011.
[7] The Telegraph 11 juni 2012.
[8] Brittiska lärarförbundet.
Denna artikel finns med i min bok Black Country som utkom 2012. Därför är vissa uppgifter en smula daterade, t.ex. det som handlar om EDL och de specifika flyktinggrupperna (som sedan dess förändrats en smula). Men det som gäller de politiska strategierna, bristen på integration och mångkulturens baksidor är i högsta grad giltigt, både i England i stort och i Dudley/ Black Country specifikt. Är du intresserad av boken kan du läsa mer här och göra din beställning med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar