Den 10 juni 1988 var det utgivningsdag på min bok Förbannade tystnad (Interculture förlag, Stockholm). Den hade underrubriken Berättelsen om en barndom. Boken fick väldigt fina recensioner på den tiden då dagspressen satte litteraturkritik högt upp på dagordningen. Den är förstås omöjlig att hitta numera (dyker nästan aldrig upp antikvariskt heller). Jag har flera gånger funderat på att ge ut en andra upplaga själv, men har nu fastnat för att inlemma en del av den i min kommande bok om barndom och uppväxtår i Malmö. Det som följer är några fragment från Förbannade tystnad. Dock är namnet på flickan ändrat.
***
Jag
tydde mig till en av töserna på hemmet, Anita. Hos henne fick jag tröst. Trots
att hon kommit dit av mycket speciella skäl blev det hon som tröstade mig, och
inte tvärtom. Hennes pappa hade stuckit ihjäl hennes mamma med kniv och sedan
tagit sitt eget liv. Hon var alldeles ensam i världen. Jag förstod varför Anita
var här. Men inte varför jag själv var det. ”Dom har bara inte berättat det för
dig än” sa hon.
Anita,
jag och två till hade en hemlig klubb i skogen. Hon berättade om sitt liv för
mig. Att hennes föräldrar hade druckit mycket och att de ofta slagits. Vi diskuterade också hur vi skulle kunna
rymma, vi visste ju var tåget gick.
Hade
jag övergivits? Var det i Tormestorp mitt liv skulle utspelas? Den första
besökssöndagen kommer några föräldrar för att hälsa på. Inte mina. En av
mammorna är berusad. Anita tycker att vi ska till hemliga klubben, men jag är
nyfiken och stannar kvar. Den fulla mammans son gråter. Jag ser på dessa
människor och undrar vad de har gemensamt med mina föräldrar.
Jag
går in i dagrummet och bygger på min plastmodell. Jag ser inte skymten av
Anita. Plastmodellen, av ett militärflygplan, faller sönder. Mina fingrar vill
inte lyda mig, också de stora lätta bitarna faller av när jag tar i dem. Jag
vet ännu inte att det finns något som heter
nervös. Jag skulle inte ha kunnat svara om någon frågat vad det var för ett
ord. Men nu, när jag ser tillbaka, ser jag mig själv med darrande händer,
tårade ögon och en oro i kroppen. Händerna var som främmande utväxter på
kroppen. Jag söndertrasades som flygplanet. Allt försvann ur mig: dofterna,
hemkänslan och könet.
Enda bilden jag kunnat hitta på huset i Tormestorp. Ett vykort. |
Det
var bara i skogen som könets, hemmets och närvarons dofter fanns. Anita visade
oss den vägen, hon var några år äldre än vi. Vi fick gärna känna på henne, i
henne. Skogsdoften i sig var en tröst. Men ännu mer doften av henne på
fingrarna. Den första känslan av vad som var att vänta föddes där, under den
mycket gamla och breda granen, under vilken vi hade vår klubb och gemenskap.
Anita hade kallats horunge hemma i Malmö. Vår gemensamma sorg och utstötning
förde oss samman. Det fanns ju där också en doft av förtvivlan, separation och
vuxenlögn. Vi stod emot den på vårt sätt.
När
mormor dog för många år sedan fick jag de vykort jag skickat till henne från
Tormestorp, alla med samma svartvita bild av hemmet på framsidan. På ett av dem
hade jag ett till synes oavslutat, oskrivet budskap. Jag hade skrivit: ”Hej
mormor! När du skickar kort till mig, så skickar jag också till dig. Jag
längtar efter dig. Men…”
Än
idag undrar jag vad detta ”men” antyder. Blev jag bara avbruten? Ibland har
tanken slagit mig att det betyder ”Hjälp mig härifrån!”.
Jag
är kanske nio år och ska försöka gå balansgång runt rabatten vid cykelställen.
De andra ungarna hejar på mig. Ingen har hittills klarat att gå hela sträckan,
från det ena hörnet av huset till det andra. När jag kommit halvvägs faller
jag. Staketet far upp mellan benen på mig och smärtan stiger hela vägen från
testiklarna upp i hjärnan och ut genom munnen. Jag svär. Alla de svordomar jag
dittills lärt mig kommer ur min mun. Högt. Mamma står i fönstret. Hon ropar på
mig. Utan att fråga vad som hänt börjar hon banna mig. I sängen ligger jag
sedan gråtande, ingen fick se mig så här. Jag längtar efter mormor. Hennes
mjuka händer och kinder. Hennes doft. Bara hon hade förstått mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar