onsdag 8 januari 2014

Asocial

Foto: Astrid Nydahl
a|soci|al [-a´l] adjektiv -t -a • avvikande från samhällets normer (Svenska Akademiens ordlista)

Hur vore det möjligt att vara annat än asocial? Den frågan har jag ställts inför snart ett helt liv. Jag var fortfarande i tjugoårsåldern när jag bestämde mig för att lämna arbetslivet för gott. Inte ville jag gå till en plats och arbeta tillsammans med andra människor. Inte ville jag anpassa mig till rådande normer. Inte ville jag höra de infantila och fördummande samtalen i lunchrummen. Jag hade gått hela vägen: 16 år gammal började jag på Pripps bryggerier, blev sedan dekoratör via butiksbiträdesjobbet i den första herrekiperingen, sedan åter fabriksarbete på Nordsjö färg, några andra fabriker och ett sockerbruk och slutligen kontorsvaktmästare på ett större företag i Malmö. 

Jag var en klassisk hoppjerka. Stod inte ut någonstans. Ville bara bort och vidare. Trodde att gräset var grönare på andra sidan. Men kontorsvaktmästeriet väckte en större asocial kraft i mig. Jag gick därifrån för att aldrig komma tillbaka. På största allvar började jag så småningom frilansa. Hela mitt kommande arbetsliv skulle jag frilansa. Inte ens det sättet att försörja mig klarade jag av. Gång på gång kom min asociala sida i konflikt med de välanpassades normer och värderingar. Jag stängde oupphörligen dörrar bakom mig. 

Annorlunda uttryckt: jag brände broarna. Hade inget behov av att gå tillbaka på dem. De kunde bara brännas.

Asocial har jag också varit i den meningen att jag skytt större människosamlingar. Varken i det privata umgänget eller i offentliga sammanhang kan jag vistas i dem. De stora människosamlingarna är som gjorda för att massinstinkterna ska ta vid. I dem frodas de gängse tankarna och de gängse livsvägarna. Det är min bestämda uppfattning att man måste hålla sig undan sådana sammanhang för att inte själv fördummas och förfäas. 

Att vara asocial är ett medvetet val. Att stå utanför krämarsamhällets arbetsplatser och därmed utanför dess välanpassade krets av konsumenter är att förhålla sig fri och obunden. Bara i frihet kan jag leva. Fri men fattig är bättre än anpassad och välbärgad. I den friheten har jag mina få men nära vänner. I den friheten har jag min (stora) familj. Där behöver jag inte anpassas till något eller någon, där är jag alltjämt en fri människa. Inget politiskt parti får min röst. Inget religiöst samfund är jag med i. Inga sociala intressegrupper intresserar mig.

Asocial har jag förblivit. Kommer att dö asocial. Fri.

10 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Eremiten sökte ensamheten i öknen där inga andra människor störde själens kontemplation och sökande. Efter ett tag fann dock eremiterna, vars antal växte ju fler som tog avstånd från den sönderfallande senantika samhället, att det var lättare om man var ensam i grupp. Därmed bildades de första klostren, och resten är så att säga historia.

Anonym sa...

thomas

jag vet inte om jag missförstår dig, men det sociala behöver väl inte vara något ont och att sky?... tänker exempelvis på min egen uppväxt, då jag i högsta grad uppskattade det sociala, dvs den tillhörighet och gemenskap som erbjöds och som jag blev en del av, och då menar jag inte bara de närmaste relationerna, utan den kultur som jag levde i, den tidsanda jag dagligen mötte. problemet är som jag ser det inte det sociala som sådant, utan ett socialt - ett "samhälle" - som inte längre erbjuder just gemenskap och tillhörighet, ja annat än artificiella sådana, styrda av "abstrakta" entiteter/aktörer såsom stat och "marknad" (lyckligt förenade i media). hade "vår" kära invandringspolitik varit möjlig utan de marknadskrafter som tjänar på den? hade "öppnandet" av landets gränser för nära nog vem som helst varit tänkbar i en tid där inte staten upplöst just bandet mellan folket och land ? - relationen mellan dessa två sistnämnda är som jag ser det vad som är avgörande för hur det sociala ser ut, för om det går att leva i/med den, eller inte, ja, för huruvida en mänsklig kultur överhuvudtaget frodas/överlever eller inte.

simone weil har ju skrivit bra om detta, i "att slå rot", som du vet.

men kanske läste jag dig fel -

allt gott

einar a

Thomas Nydahl sa...

Björn, tack för den kommentaren, en nyttig påminnelse för mig


Einar, jag kunde ha sagt till Björn också det jag nu säger till dig:

jag har självklart min krets, och den består fr.a. av mina och Astrids barn och barnbarn (vi är sammanlagt nästan 40 personer!). Med asocial menar jag just i relation till ett samhälle och en politisk/ekonomisk ordning som blir alltmer förstört och nivellerat för varje dag som går.

Jag har också en liten vänkrets - det är människor som jag i nio fall av tio inte träffar fysiskt mer än i undantagsfall. De finns som pappersbrevvänner och här på nätet. De/Ni är viktiga. Men det står inte i motsättning till min asociala attityd till en samhällsordning som säljer ut/bryter ner/ förstör. Din beskrivning av vårt samtida Sverige skriver jag helt under på.

Tack till er båda alltså!

elina sa...

Jag är nog asocial men främst tokig. När vi kuratorer i det stora sjukhuset utbildades för att diagnostisera de psykiskt sjuka enligt en ny skala - värre diagnos gav mer pengar - gjorde vi sluttestet lite annorlunda. Vi skulle diagnostisera någon av våra patienter, men vi diagnostiserade oss själva, främt för att visa hur galna en del frågor var. Ingen av oss var riktigt frisk. När läraren - efter att ha berömt vårt idoga arbete - fick veta hur det var fick hon ett rejält raseriutbrott. Vilken diagnos gav det beteendet undrade vi.

Thomas Nydahl sa...

Tack Elina, det var en riktig pärla du bjöd på!

Frederick sa...

Själv brukar jag kalla mig asocialist.

Björn Nilsson sa...

Kanske känslan av asocialitet hänger samman med känslan av att landet sjunker men stora delar av befolkningen fortfarande tycker att det är OK bara de får sina jobbskatteavdrag samt minimal ränta och helst inga amorteringar på bostadslånen? Det står stilla där det borde vara full fart, nödvändiga saker görs inte, i stället tramsas det om oväsentligheter. Kvalitén på tågrälsen nära Stockholm kan väl ses som ett numera ganska vanligt tecken i tiden på hur det står till med landet i stort. Möjligen är jag miljöskadad som gammal industritjänsteman som åtminstone då och då fick något praktiskt gjort, men låt mig vara det då! Jag ser den nuvarande situationen som en sorts nationellt självskadebeteende, och det får mig att känna mig asocial ... eller är det i själva verket social man är när man tänker så?

Anonym sa...

De känslor av asocialitet som här beskrivs så väl av Thomas och några av kommentatorerna kan nog många känna igen sig i. Åtminstone gör jag det, och det har blivit särskilt påtagligt under 2000-talet. Marx talade ju om alienation, men detta är något annat som inte har med ägande av produktionsmedlen eller inflytandet över arbetet att göra. Det handlar om en djupt liggande vantrivsel i den samtida kulturen, en påtaglig känsla av förfall och urspårning i kombination med ett medialt lika ideologiserat som polariserat debattklimat som gör att man förtvivlar om möjligheterna till en trovärdig, fredlig och positiv uteckling till gagn för våra barn och barnbarn. Man går in i en inre exil medan samhället därutanför vittrar sönder bit flr bit.

Bo Hogrelius sa...

Jo, du ger en alldeles sann bild av dig. Minns när jag försökte tala med dig när vi var med i skp. Det gick dåligt! Jag var tvärtom, gillade att stå på gator och torg o sälja våra tidningar. Gillade att sända närradio i Malmö för SOL! Du försvann, vart visste jag inte men förstår att det blev väl ut på landet någonstans! Frid!

Thomas Nydahl sa...

Bo,du får gärna berätta mer! Kan du inte sända mig ett mail? Jag finns på thomas.nydahl@gmail.com

och jag har förfärligt dåligt minne, så jag skulle bli glad för lite Malmöminnen?
SOL - vad var det?
Berätta mer än gärna!