Det
mesta som skrivs om ”de svenska islamisterna” – oavsett var de är
födda, om de befinner sig i Sverige illegalt eller om de är svenska
medborgare – är flyktigt och osammanhängande. Jag får ofta en känsla av
att man bagatelliserar dessa våldsfixerade och hatiska människor, vars
hela livsinnehåll är jihad och olika former av aktioner riktade mot det
land där de lever, eller som organiseras här i avsikt att angripa andra
länder.
En del av dessa människor har genomfört
spektakulära dåd och finns i det kollektiva medvetandet. Jag tänker
förstås i första hand på den man som i media kallades ”svensk” men som i
själva verket var irakier, och som sprängde sig själv till döds i
Stockholms centrum i julhandeln 2010. Många har försökt bagatellisera
hans dåd genom att framställa honom som både ”ensam galning” och
”tafflig”. Utredningen, främst i Storbritannien, har visat att det inte
alls förhöll sig så.
Men jag tänker också på de
framför allt somaliska och arabiska män som kallas ”svenskar” och som
finansierar, organiserar eller på annat sätt är iblandade i våldsamma
attacker som drabbar framför allt civila i olika länder. När jag skrev
detta satt ett sådant gäng fängslat i Köpenhamn. Vi vet att ett antal nordiska
konstnärer lever med livvakter dygnet runt därför att jihadister satt
ett pris på deras huvud. Vi vet att islamismen finns i våra egna städer
och kvarter. Men ser vi mönstren? Har vi lärt oss att känna igen dessa
krafter?
Med utgivningen av Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken
har journalisten Magnus Sandelin gjort en insats för att skapa en
tydligare bild och att läsa hans bok är en bra bit på vägen mot den
sortens kunskap som kan skapa en större beredskap i det svenska
samhället. Sandelin har tidigare utgivit böckerna Extremister och Den svarte nazisten.
Han är bra på att gräva fram material, han ställer sig öga mot öga med
de extremister han vill intervjua och ibland lyckas han också få dem att
säga något som kan vara till nytta. Men framför allt skapar han de
mönster som jag tycker att pressen aldrig förmår ge oss. Hans nya bok
visar framför allt hur terrornätverken Al-Qaida och Al-Shabaab ser ut
från svensk horisont.
En annan viktig sak i boken är
att han visar hur konvertiters vägar kan se ut. Han berättar om en
svensk före detta kriminell (jag sätter frågetecken för f.d.) från
Göteborg, som i sin ungdom misshandlade invandrare, blir muslim därför
att han i fängelset kommer i kontakt med islam. Det kan te sig som en
krokig väg, men internationellt sett vet man att den är ganska vanlig.
Dessa män vill sluta begå brott, men hamnar i det slags ”helighet” där
brott betraktas som hedervärda och moraliskt påbjudna.
Boken
avslutas med en förteckning över alla de händelser som har sin bakgrund
i de islamistiska miljöerna i Sverige, från 1995 då man uppdagade att
en muslimsk församling i Brandbergen hade samröre med den algeriska
terrorgruppen GIA, över bland annat försöken att grunda en terrorcell
med namnet Al-Qaida i Norra Europa i Kungälv 2005, fram till rättssaken i Köpenhamn där ett antal så kallade ”svenskar” åtalats (och senare också fällts för omfattande förberedelser till terrordåd).
Jag
skulle säga att Sandelins bok är det viktigaste bidraget
hittills till en förståelse av hur den islamistiska terrorns
förgreningar i Sverige ser ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar