Söndagstumlaren och tillbakablicken

Foto: Astrid Nydahl

Det tumlar runt - inte bara i tvättmaskinen - denna söndag. Mellan vilja och vettlöshet finns egentligen bara den tumlande tomheten. Det går runt, runt men fäster aldrig i en tanke. Jag tar fram en tidigare bok, Inre frihet, som jag gav ut 2007. När jag läser i den ser jag att allt är likadant.

Hur medial måste man vara som författare, för att känna, att det man skriver också betyder något för andra människor, för läsarna? Det verkar idag som om de flesta är beredda att sälja sina själar till djävulen för en stor bokupplaga. Tv-soffor, veckotidningsreportage, uppläsningar, mässor och annat verkar vara självklara delar av författarskapet, även om redan en ganska ytlig analys ger vid handen att det rör sig om ren marknadsföring (som tycks ha ersatt gamla tiders annonsering).

                       

Själv är jag nöjd med den lilla läsekrets jag har, därför att redan en enda läsare är skäl nog att fortsätta skriva. Och jag tänker på vad den danske poeten Jørgen Sonne sagt:

" Man skriver for at tilintetgøres. Værket er borte, forfattaren er borte. Der er ingen som helst blivende stand, i det der skrives. Når skift kun har fandtes i en brøkdel af menneskets historia, hvorfor skulle det dog så skrives til evigheden? Og hvis nogen skulle finde på at læse mig efter min død, hvad fanden rager det så mig? Jeg er der jo ikke! Men lige nu har jeg 31 læsere med navn og adresser. Tak! Jeg er rigeligt tilfreds! Jeg kender ikke dem alle, men jeg ved, at de er der. Og at de altid samler på ens bøger, læser dem og køber den næste bog. Kan man forlange andet?"

Ändå är det mesta förändrat när det gäller böcker. Inte minst de böcker jag själv skriver. De finner sina läsare via de digitala systemen. Från rymden kommer signalerna om böckernas existens.

***

Och har ni inga problem med danskan vill jag rekommendera ett fint tv-program: Blues for Montmartre, programbeskrivningen ser ut så här:

Jazzhuset Montmartre i København var i 1960'erne på niveau med de betydeligste jazzcentre i New York. I de år slog en række af jazzens største musikere sig ned i Danmark: nogle flygtede fra den amerikanske racisme, andre ville ud af narkomiljøet, og alle kom de for at nyde godt af den kunstneriske anerkendelse, som jazzen fik her - samt af de danske piger, som var åbne for mere end deres musikalske begavelse. Det var ret enestående, at man den ene uge kunne opleve en af jazzens grundlæggere, George Lewis, den næste en mainstream-musiker som Stan Getz, og den næste igen en avantgardist som Albert Ayler. For mange, bl.a. en ung Christian Braad Thomsen, var Montmartre en blanding af dagligstue og jazzuniversitet. Han har opstøvet værdifuldt arkivmateriale med Dexter Gordon, Ben Webster, Bud Powell, Stan Getz og Stuff Smith. Desuden har han filmet muntre og vemodige anekdoter fortalt af Montmartres grundlæggere Anders Dyrup og Herluf Kamp Larsen samt af jazzkritikerne Torben Ulrich og Henrik Wolsgaard-Iversen, fotografen Jørgen Bo og musikerne Bo Stief, Alex Riel, John Tchicai, Marilyn Mazur og Jan Kaspersen.