Ariel Sharon, regel eller undantag?

Jag har ägnat eftermiddagen åt att läsa nekrologer över Ariel Sharon i svensk och internationell press. En slående gemensam faktor i dessa texter är att de får honom att framstå som ett lysande undantag i Israels historia: en "hök", en "krigare", "bosättarnas vän" och annat. Men det som präglat Sharons hela liv har ju präglat varje politiker av betydelse i Israel. För att alls nå maktens topp har en politiker med nödvändighet en militär bakgrund i Israel, av det enkla skälet att det alltsedan sin födelse hotats och alltjämt hotas av utplåning.

Jag läste en annan mycket illustrativ artikel igår. Fjorton israeliska och femton palestinska fredsaktivister hade samlats på ett hotell i palestinska Ramallah för att diskutera framtiden. De hade inte hunnit särskilt långt i samtalen förrän en mobb stormade hotellet, krossade rutorna och skrek antijudiska slagord. De fjorton israelerna fick smugglas ut bakvägen och föras tillbaka till Israel med hjälp av palestinsk polis. Så är det att vara fredsaktivist - oavsett om du är israel eller palestinier. Det är ingen populär hållning. Skälet är enkelt: israelerna fruktar de arabiska nationerna och palestinierna lever dagligen under en brutal militär och politisk ockupation.

Ariel Sharon var förstås en speciell människa. Han har många handlingar på sitt samvete som präglat bilden av honom som sällsynt brutal. Man behöver bara viska Sabra och Shatila. Men man kan också, högt och tydligt, tala om de beslut han fattat som varit speciella, också sedda ur hans forna anhängares perspektiv. Han lät utrymma Gaza, trots högljudda och våldsamma protester från israeler. Han kunde, precis som en gång Begin, tala klarspråk med palestinierna, därför att de visste var de hade honom.

Hur många minns att Rabin, strax innan han mördades, uppmanade soldaterna att bryta av armar och ben på palestinska ungdomar? Hur många minns Arbetarpartiets politik för bosättningar på Västbanken? Hur många ser en koppling mellan forna kibbutz- och moshavrörelser och dagens kollektivboenden i bosättningar i Judéen och Samarien? Jag har diskuterat just den aspekten många gånger med israeler, innanför och bortom den gröna linjen, men aldrig sett den ens beröras i svenska medier. Men liksom Sharon som tjugoåring stod i Latrun för att med vapen i hand försvara det nyfödda Israel (och själv skadades svårt), står idag bosättarna på Västbanken med vapen i hand för att utgöra ett fysiskt faktum i den israeliska strategin. En bosättning är, precis som kibbutzen och moshaven, en plats där man bor och i många fall också arbetar. Men den viktigaste likheten dem emellan är förstås den militära funktionen. När Sharon har sagt att man måste inta varenda kulle man ser, så beror det på att just "kullarna" kunde bli - och blev - viktiga platser för det rutnät av israelisk närvaro som omöjliggör en palestinsk stat. Hur skulle den se ut? Jag är inte den förste som frågar hur en stat skulle kunna bildas i ostens hål, när själva osten redan är civilt och militärt erövrad.

Det är alldeles för enkelt att gömma sig bakom en karikatyr av "Guds lejon" (Ariel) och tro att han ensam, eller han i allians med extrema krafter i israelisk politik, stod bakom bosättnings- och ockupationspolitiken.

Om man öppnar ögonen en smula kan man se vad hans efterträdare gör just nu. Tro inte att det finns en väg till "fred" - det är en illusion och ett självbedrägeri. Sharon är död men det förändrar absolut ingenting. Den politikerklass som idag härskar över Israel och Västbanken är i alla avseenden barn och barnbarn till den generation som tog kullarna och valde att fördröja och förhindra varje samtal med palestinierna. Inte minst Netanyahu själv framstår som ett nedslående exempel på hur den kretsen tänker och handlar.