Imre Kertész, Torgny Lindgren och Ervin Rosenberg som är Imre Kertész svenske översättare. Privat bild. |
Vid
sidan av Primo Levi har ingen författare i den så kallade vittneslitteraturen
berört mig så djupt som ungraren Imre Kertész. Det kan finnas många skäl till
det, men det alldeles avgörande tror jag är, att Kertész med sin erfarenhet och sina minnen av
förintelsen, vägrat ställa sig i någon totalitär idés tjänst, och att hans solitära texter (”Jag vet inte om det börjar
med ensamheten eller om det är skaparprocessen som leder till den”),
och mer eller mindre misantropiskt färgade attityd avspeglar något som är
giltigt i relation till moderniteten, långt bortom och helt vid sidan av samtidens
politiska rörelser och idéströmningar. Kertész bär på en dubbel erfarenhet av
det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen
från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den
antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans
överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter
han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt
talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter
och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre
grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som
redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer
sig för maktens krav och förväntningar.
Det ter sig självklart, när han i
Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags
flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal
optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att
flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig
kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags
tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en
främling bland människorna, en främling i världen.” Han
påpekar att ”massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp. Men massan
har hittills aldrig varit vid makten,
ägt oinskränkt, ja, totalitär makt, och den massmakt som sätter massan på
tronen har aldrig utpekat anden som sin fiende så entydigt som den gör idag.” Hos
Kertész finner jag en misantropi som i första hand vänds inåt, som fysisk
reaktion på det outsägliga och som mental beredskap för författarskapet. Han
påpekar också att man ”i denna kollektiva värld” måste ”förbli privatmänniska
och hålla ut som privatmänniska; ett mer heroiskt företag skulle jag för
ögonblicket knappast kunna formulera.” Det är alltså som solitär man kan motstå massans frestelse, men bara medvetet.
Man måste medvetet avstå massan, för att i sitt privatliv kunna odla något som
ligger bortom mass-beteendet: ”Att stå ensam i smattret av åsikter.”
Debutboken,
romanen Mannen utan öde
utkom i det totalitära Ungern redan
1975. Den utgör i många avseenden ett avvikande exempel på berättelsen om
förintelsen. Den unge jag-berättarens attityd till det som händer är helt olik
den gängse eftersom han är totalt befriad från varje form av illusion. Debutbokens hållning går igen i allt Kertész därefter
publicerat, i form av litterära prosaverk som Kaddish för ett ofött barn, Fiasko och Likvidation, mer antecknings- och/eller dagboksliknande prosaböcker
som Galärdagbok och En annan, essäsamlingen Det landsförvisade språket och den allt
annat än gängse ”självintervjun” i Dossier
K. Egentligen skulle jag vilja
karaktärisera samtliga dessa böcker som en och samma berättelse, skriven med
lite olika infallsvinklar, mer eller mindre litterärt utförd, men där också
fiktionen ingår i en jag-berättelse av det slag som vetter mot essän. ”Att leva
och skriva en och samma roman” säger
Kertész, ”Detta självdokumentationens galärbänksarbete” med en hänvisning till
Kermode:
”Vi alla skriver vår egen roman”.
Till stöd för min uppfattning om författarskapet kan jag också lägga det
faktum, att ett av fyra citat som inleder En
annan har hämtats från den portugisiske författaren Fernando Pessoa: ”Jag
är en romanfigur i en roman som ännu inte är skriven, en figur av luft som
svävar förbi, upplöst redan innan den har existerat, jag finns i drömmarna hos
någon som inte har kunnat ge mig en färdig gestalt."
Det är kanske den ständigt prövande, just essäistiska, tonen som är utmärkande för författarskapet, och i Det landsförvisade språket renodlas och omformuleras mycket av sådant som tidigare sagts eller antytts i författarskapet. Kanske är det just det repetitiva som, liksom hos Thomas Bernhard, inpräntar ett författarskaps karaktär så starkt i läsaren? I misantropin och den intill äckel gränsande misstron mot moderniteten delar de grundhållning, och det de ser av den ”demokrati” som följde på det nazistiska tyska riket och det kommunistiska ungerska, kunde lika väl ha varit en beskrivning av konsumtionskulturens allra sämsta sidor, en kultur där allting, också människan själv, förtingligats i så hög grad att prislappen blivit människans enda riktigt pålitliga kännetecken.
Det är kanske den ständigt prövande, just essäistiska, tonen som är utmärkande för författarskapet, och i Det landsförvisade språket renodlas och omformuleras mycket av sådant som tidigare sagts eller antytts i författarskapet. Kanske är det just det repetitiva som, liksom hos Thomas Bernhard, inpräntar ett författarskaps karaktär så starkt i läsaren? I misantropin och den intill äckel gränsande misstron mot moderniteten delar de grundhållning, och det de ser av den ”demokrati” som följde på det nazistiska tyska riket och det kommunistiska ungerska, kunde lika väl ha varit en beskrivning av konsumtionskulturens allra sämsta sidor, en kultur där allting, också människan själv, förtingligats i så hög grad att prislappen blivit människans enda riktigt pålitliga kännetecken.
Från det
statstotalitära gick dessa nationer över i masskulturens inte mindre totalitära
maktperiod, då varje massmedium, television, tidningar och Internet, ner i
minsta tecken styrdes av den amerikansk-födda, moderna reklamens mekanismer,
och där ”köpkraft” blev ett ord som ersatte det allt mer anakronistiska
”människovärde.”
Bortom människovärdet återstod bara köpkraften som verklig metod för synlighet;
id-kortet kan snart bytas mot kreditkortet, och där ett personnummer nu
garanterar identiteten, kommer ett datachip på kreditkortet att innehålla all
väsentlig information: födelseort liksom politiska sympatier, årsinkomst liksom
etnisk bakgrund och eventuell religionstillhörighet. Det som vid första
påseendet kan tyckas vara en absurd dystopi, blir hos Imre Kertész mycket snart
en beskrivning av ett faktiskt vara. Hans svarta realism blottar inte bara
mekanismerna i Auschwitz eller Gulag, den visar också hur hela den
postnazistiska och postkommunistiska epoken blivit folkmordens och
masspsykosens era och därmed format slutet av 1900-talet och inledningen av
2000-talet till ett konstant pågående inferno. Konsten och bildningen står
främmande för varandra också nu, och det som kunde se ut som en ambition i
början av 1900-talet blir idag bara en avvikelse och ett handikapp. Den
efterfrågade bildningen styrs av ”marknads”-behov, och humanistiska värden kan
te sig lika besvärande som rent fysiska men.
Alltfler människor lider av denna
ordning, allt fler går under, flockas kring droger och försöker slå sig fria –
inne i massan. Kertész ser dem på bussarna i sin hemstad, han ser hur ”de lider
av livet” utan att finna någon väg ut.
Hur skulle man kunna göra det, om man inte samtidigt sett att ”alla
värdesystems principiella ogiltighet” har proklamerats i ”den europeiska
nihilismen, den mänskliga urartningen i vår tid, pöbeln, aggressionen”
I detta avseende ansluter sig Kertész till Adorno, som i Minima Moralia skrev: ”Flockmentalitet och köphysteri träder på
allt fler områden i stället för några rationella behov (…) På samma sätt som
massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att
avstå från något.”Att
bryta sig ur detta kan bara vara privatmannens sak. Det är både praktiskt och
moraliskt omöjligt att göra det som massa, i en politisk eller religiös
rörelse. En av samtidens största villfarelser är just den, att man med tända
ljus i en fönsterkarm, med sin namnteckning på ett upprop, med flygblad eller
demonstrationer, kan bryta sig ur konsumismens era. Som medlem i en massa är
det omöjligt, men privatmannen kan finna sitt gömsle. Kertész finner det. I
gömslet formulerar han sin fasa och sitt äckel och han vet att hela vår epok är
präglad av de stora totalitära systemen.
I
en serie föredrag och tal har Imre Kertész resonerat kring Förintelsen och
Gulag. Hans utgångspunkt återkommer gång på gång, som här, i ett tal från 1990,
nämligen om skillnader och likheter mellan de två systemens dödsmaskiner: ”I
brist på tid bara några korta meningar om dessa nittonhundratalets bägge
mördar-typer. Den bolsjevistiske: i själens och förståndets ställe taktik.
Taktikens disciplin. Taktik som enda drivkraft, som moral, som ’handlandets
ledtråd.´ Den filosofiska rabulismen, det skolastiska ordvrängeriet och den
stelbenta dogmen förlänar det hela en kyrklig prägel, vilket i förening med
pseudoarbetarrörelsens kälkborgerliga stank och tortyrkamrarnas och det
oförskyllda lidandets genklanger bildar en alldeles speciell helhet (…) Och den
nazistiske mördartypen? En med den förra besläktad motsats. Enklare, vi skulle
kunna säga: modernare. Ingen taktikens man, han grundar sig på människans under
årtusenden tillbakaträngda lägre instinkter. Den nazistiska disciplinen är en
militärdisciplin, en kommandodisciplin.”
Här ger han några karaktäristika utan att egentligen vidröra de båda
ideologiernas kanske viktigaste källa till hat: klass- respektive ras.
I den
kommunistiska rörelsen definieras varje social och politisk motsättning utifrån
ett klassperspektiv, i den nazistiska utifrån rasen. Den nazistiska ter sig vid
en första anblick som den mest primitiva, då begreppet ”ras” idag är
fullständigt meningslöst. Ingen politisk demagog i världen vinner många
anhängare med ras-argument. Men också den kommunistiska rörelsens klass-begrepp
har något antikverat över sig, då klasskillnaderna inte längre kan användas som
analysbegrepp av strikt nationella motsättningar: en europeisk, egendomslös,
kanske rentav arbetslös människa, ter sig ändå i ett globalt perspektiv som
”överklass” i en jämförelse med de kastlösa i Indien (för att nu använda ett
exempel som är fyrkantigt i sin brist på komplikationer). Den grundläggande
orättvisan mellan den rika och den fattiga världen inte bara består utan
förstärks i och med att den europeiska kontinenten öppnades som en enda,
förenad marknad och utifrån detta etablerade sina affärsintressen i jättelika
ekonomier som de indiska och kinesiska.
Hos Kertész finns förstås argument om
klass och ras också inbyggda i resonemangen kring det totalitära, och han har
explicit yttrat sig om sin egen relation till dessa: ”Jag lever i en frivilligt
vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den:
världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna
minoritetssituation skulle jag inte använda rasmässiga eller etniska begrepp
och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritets-
situation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den
negativa erfarenheten.”
Det intressanta här, är ju att Kertész utgår ifrån den negativa erfarenhet som
hans judiska identitet belastade honom med. I det ser han inte uteslutande en
judisk angelägenhet utan en ”initiation i det djupaste vetandet om människan
och hennes situation i vår tid. Och detta, att jag upplevt min judiskhet som
negativ erfarenhet, det vill säga radikalt, har till slut lett till min
frigörelse.”
Förintelsen är i lika hög grad som Gulag en mänsklig erfarenhet, giltig för
alla som har kännedom om den, oavsett nationalitet, religion, ”ras” eller
klass. Och som ett tillägg från Kertész kunde man foga: ” Kommunismen är en
utopi, fascismen är en praxis - partiet och makten är vad som förenar dem och
gör också kommunismen till en fascistisk praxis.”Det
är i en insikt om att dessa klass-, ras- och nationskrig inte satt några
djupare spår i generationerna som fötts efter att de rasat, som Kertész
existentiella förtvivlan bottnar. Hemlösheten är i lika hög grad en känsla av
att vara utan hem i en tidsepok som
trots sina exempellösa framgångar på den kommunikationstekniska sidan, inte
lyckas förmedla en erfarenhet och en kunskap, så att den traderas generation
för generation. Hemlösheten kan vara en förtvivlan inför likgiltigheten, inför
de osynliga spåren efter en förintelse. Hemlösheten är, noga taget, inte
uteslutande brist på bostad, den kan man finna både på födelseorten och i
exilen. Nej, hemlösheten är något annat, ett slags villfarelse som blir
kollektiv, men som bara kan erfaras och plåga individuellt.
På samma sätt
förhåller Kertész sig till frågan om identitet. Han vägrar låta sig reduceras
till en historisk kliché. Vad innebär det att vara jude? Den känslan, den
bestämda tanken att arvet är detsamma som en religion eller en nation, är i
själva verket ett redskap som krymper individen, gör henne förutbestämd för ett
visst handlande och tänkande. Den fällan går han inte i, ”jag har ingen som
helst lust att spela min roll” säger han. Den ständigt närvarande ungerska antisemitismen,
som efter murens fall tycks blomstra ordentligt, tvingar honom att reflektera
över detta. Nationalisterna ser honom som en förrädare, en jude ska inte ha
några synpunkter på landet där han lever. ”Det kokande hatet omkring mig, det
aldrig vilande vanvettet” tvingar honom att säga att han inte tänker ge dem ens
lillfingret i form av ”nationella, konfessionella eller rasmässiga” termer.
Kertész erkänner egentligen bara en enda självbild: ”Ni går väl inte och begär
att jag skall äga en identitet? Då
skall jag avslöja för er: jag har en enda identitet: skrivandets (Eine sich
selbst schreibende Identität.) Vem är
jag annars? Vem skulle kunna veta
det.”
Om man bär en inre stolhet över ett judiskt förflutet, innebär det sannerligen
inte att man behöver stå till svars för det inför en mobb: ”Min judiskhet är
alltför intressant (eller om man föredrar: alltför betydelsefull) för att jag
skall se den i ljusbrytningen i prismat av det vanvett som bär namnet
antisemitism.”
Är
det då den medvetna människans öde att tvingas leva i ett gömsle, fjärran
kollektiva och sociala skeenden? Det är själva grundfrågan jag ställer mig
inför Kertész författarskap.
Aris
Fioretos skrev i
Dagens Nyheter: ”Också ett och ett halvt decennium efter murens fall förblir
hans utgångspunkt den enskilda människan i en tid av terror. Diktaturer har
egentligen inget utrymme för individuell oskuld. Till deras logik hör att om
man inte är skyldig nu så blir man det, förr eller senare. Som Kafka visste är
det bara en fråga om tid innan förhöret övergår i domen. Varje medborgare är
alltid presumtivt skyldig. Så fråntas människan rätten att bestämma över sig
själv - innan hon ens hunnit bemäktiga sig den. Kertész kallar det
"ödeslöshet".
Det
är här ödeslösheten beskrivs som bäst: de totalitära systemen fråntar människan
rätten att själva bestämma, och sedan forma, sitt eget öde. Det enda öde hon
möjligen kan lyckas forma, är gömslet, exilen, frånvaron. Och att leva vid
sidan av det totalitära samhället, dess krav och lagar, också så som de
tillämpas av massan, som villigt dömer och anger varje avvikande individ, är
det enda sätt en människa kan leva om hon vill bevara sin frihet och behålla
ödet i sin hand. Men den som gömmer sig kan väl alltid spåras, gripas och
dömas? Det är sant, och det är också det vanligaste som sker en sådan människa.
Den individuella exilen kan därför förefalla vara den bästa metoden att om inte
undgå så i alla fall uppskjuta domen. Den fråga som infinner sig är huruvida en
människa samtidigt kan hävda ett slags fritt val och ett öde. I den
portugisiska fado-kulturen är ödet den grundläggande tanken (ordet fado kommer
av latinets fatum). Det får mig att fundera på, om det är korrekt att säga att det fria valet och ödet går att
sammanföra, så att det sista påverkas och delvis styrs av det första? Det
skulle i så fall vara bilden av ödeslöshetens motsats.
Denna text är hämtad ur min bok Alla de andra som också skrev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar