.jpg) |
| Marknad i Dudley. Foto: TN |
Dudley kom att bli en av de
städer jag återvände till många gånger. Stadskärnan är trivsamt ålderdomlig och
som gjord för stilla promenader.
Jag läser en artikel av
Jenny Morgan från den 15 september 2011, med rubriken Beating the Black Country
Blues, som kanske rentav kan betraktas som symptomatisk för den idéströmning
som värnar om den politiska korrekthetens tänkande och handlande. Låt mig visa.
Morgan ska möta Kenneth Rodney från Five Estates Project[1]
i Dudley. Rodney är en av grundarna i West Midlands. De går till Fountain
Arcade, uppfört 1925. Och så kommer första repliken som sätter tonen för hela
texten: ‘Dudley är en mycket kall plats för nykomlingar’. Han som uttalar orden
är alltså Rodney, som kom med sina föräldrar från Jamaica när han var sex år.
Nu är han runt femtio. Och så fyller han i: ’Dudley saknar visioner’, någon
annan fyller i och säger att det var ’en kulturchock att komma till Dudley, som
om varje kilometer på motorvägen förflyttade mig fem år bakåt.’
Dudley var en medeltida marknadsstad
och blev ett mäktigt centra för Black Countrys järn-, glas-, kol- och andra
industrier från 1700-talet fram till 1980-talet. Men nu tävlar Dudley-borna om
de cirka 300 låglönejobben som snart ska utannonseras från en ny stormarknad
vid foten av Dudleys borg. ’Finns det’, frågar Jenny Morgan, ’en särskild
kultur som stänger nykomlingar ute?´ Ja, stadsborna själva pratar vid den här
sammankomsten om en ’bykultur’(i betydelsen inskränkt) och det faktum att den
lokala dialekten bevarats så att den är nästan ogenomtränglig för
engelsktalande som inte kommer från Dudley. Men rasismen spelar också sin roll,
och den riktas inte bara mot icke-vita människor, Kenneth Rodney säger att de
flesta polacker som kom till Dudley för att arbeta har flytt fältet, på grund
av de rasistiska trakasserierna.
Men flyktingar
från Zimbabwe, Irak,
Afghanistan, Demokratiska Republiken Kongo som kommit till Dudley genom ett
program som Labour en gång i tiden satte igång, saknar nu resurser. Det finns
mindre än tusen av dem (…) The Five Estates Project utvecklades av Rodney och
en energisk Dudleyite, Martin Smith, som för närvarande är vice ordförande för
den lokala hyresgästföreningen. Han säger att han 2005 förstod att det var dags
att börja handla, då han sett rasistisk graffiti i hyreshusen och man dessutom
kastade in tegelstenar genom fönstren till en muslimsk hyresgäst. Och så kommer
det, avsnittet jag anade skulle komma, och jag citerar direkt ur texten:
”Five Estates bildades i september 2009, några månader innan antimuslimska English Defence League mobiliserade mot förslaget till en ny moské i Dudley, och arrangerade två protestmarscher i staden.”
I slutet av
artikeln berättar författaren varför allt ändå kommer att sluta bra. Hon har
förstått att också invandrare anmält sig som frivilliga till den grupp som ska
arbeta med frågorna. En av dem kommer från Zimbabwe. ”I fem år har han försökt
övertyga myndigheterna om att han måste få lämna Dudley. Han har sovit i
kyrkogårdar och samlat mat från soptunnor. Nu när han fått en liten kommunal
lägenhet säger han att han lever precis som sina gamla, vita grannar, ’det
finns absolut ingenting att göra, förutom att titta på tv.’ Nu samlar han gamla
bilder av Dudley och vill visa dem för sina åldrande grannar.” Och så kommer
reportagets slutkläm: ”En zimbabwier som vill knyta samman Dudleys förflutna
och nutid – det kan bara sluta bra.”
Man skulle
kunna rycka på axlarna och säga att det inte finns något anmärkningsvärt i
denna text. Men det är just för att vi är så vana att läsa den sortens texter
som vi missar det anmärkningsvärda. I just de sammanhang där man oupphörligen
varnar för främlingsfientlighet och rasism, smyger man in sina egna
vanföreställningar. Vad är det till exempel som säger att denna zimbabwier var
hemlös bara för att han är svart? Det finns många hemlösa människor i England
som inte alla är av afrikansk börd. Väldigt många. Över 40.000 totalt enligt Guardian den 13 december
2011. Och då räknar man inte individer utan hushåll. Och vad är det
som säger att hans privata bildprojekt bara skulle sluta gott? Det är, som jag
ser det, ett uttryck för det som på engelska heter ”prejudices” – det vill säga
att man hyser förutfattade åsikter grundade på de egna fördomarna. Och det är
just ”fördomar” vi översätter det engelska ordet med.
Oavsett vilket tycker jag att man kan betrakta hela denna segdragna historia som det första viktiga steget i en folklig opposition mot de allt storslagnare moskébyggena. I England gör man allt oftare en reflektion som måste betraktas som rimlig. Nämligen den, att muslimerna som bosätter sig i landet gör precis motsatsen till vad kristna i muslimska nationer gör. För att alls kunna leva där förhåller de sig respektfulla gentemot muslimerna. De försäkrar sig om att deras kyrkor och andra religiösa byggnaden inte blir alltför synliga i muslimska områden, om de nu alls fått sådana tillstånd. I Saudiarabien är det förstås helt omöjligt. Men de egyptiska kopterna[3] skulle just efter ”den arabiska våren” få erfara innebörden av islamismens syn på rättigheter och skyldigheter. Det som hänt där under 2011 och 2012 kunde tjäna som exempel inte bara i brittisk debatt utan också i svensk. När de urgamla koptiska kyrkorna brann, människor klubbades eller sköts ihjäl och människor som levt i Egypten så länge tvingades iväg i massflykt, fick vi konkreta exempel på hur det ser ut när islamismens idéer ska omsättas i praktisk politik. ”Det kan bara sluta bra” skrev Jenny Morgan om Dudley. Man skulle kunna travestera hennes ord om man trodde sig ha siarens gåvor och säga ”Det kan bara sluta illa”. Det gör jag inte. Men jag finner det nödvändigt att med öppna ögon betrakta skeendet. Kanske skulle man också lägga på minnet vad den turkiske premiärministern, Recept Erdogan sa i ett tal 1997[4]:
"Minareterna är våra bajonetter, moskéerna våra baracker, de troende våra soldater."
Denna artikel finns med i min bok Black Country som utkom 2012.
Därför är vissa uppgifter en smula daterade, t.ex. det som handlar om
EDL och de specifika flyktinggrupperna (som sedan dess förändrats en
smula). Men det som gäller de politiska strategierna, bristen på
integration och mångkulturens baksidor är i högsta grad giltigt, både i
England i stort och i Dudley/ Black Country specifikt. Är du intresserad
av boken kan du läsa mer här och göra din beställning med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
[1]
http://www.cfed.org.uk/4_Estates.htm
[2]
Högsta domstolen i England satte definitivt stopp för byggplanerna den 17 april
2012. Beslutet innebär att den muslimska församlingen måste sälja tillbaka marken
– gammal, förgiftad industrimark – till kommunen. Församlingen har ägt den
sedan 2005.
[3]
”Kristna
kopter utgör omkring 10 procent av den egyptiska befolkningen och har länge
utsatts för diskriminering. Under året har flera kyrkor bränts ned av
islamistgrupper. Många kopter har dödats. Till en början var det nog väldigt
optimistiskt under våren, kopterna var ju en del av folket på gatorna som
protesterade mot Mubarak. Många hade nog stora förhoppningar att spänningarna
skulle lätta. De allra flesta vände sig mot salafisternas kritik och trodde på
en ökad trygghet för kopterna. Men så blev det inte.” Dagens Nyheter 10 oktober
2011.
[4]
Spiegel Online 16 juli 2008. I
tidningens översättning blev det “The minarets are our lances, the domes our
helmets, the believers our army.” En läsare protesterade och hävdar att hennes
egen översättning från turkiska blir: “The minarets are our bayonets, the domes
our helmets, the mosques our barracks, the believers our soldiers.” Finns
att läsa här: http://www.amnation.com/vfr/archives/011049.html
och Spiegel översättning här: http://www.spiegel.de/international/germany/domes-and-minarets-not-in-my-backyard-say-an-increasing-number-of-germans-a-565146.html
