Boij lever i högsta grad skrivande. I hans poesi och prosa kan man följa honom på vandringar och caféer. Hans poesi, inte minst i den här volymen, är som ett flöde av tankar, minnen, reflektioner och promenader. Att läsa dem är att följa med honom. Dikterna har en stark inre kraft och när man väl börjat läsa vill man ogärna sluta. Som treradiga aptitretare förbinds de, sida efter sida, i just ett flöde som lagras i mig när jag läser dem. Och så bryts de av en annan form, som en andningspaus eller en viloplats, en kommentar utifrån det egna livet, reflekterat i de andras. Samtiden flimrar förbi. Dess fixpunkter i form av välbekanta namn och företeelser. Men det som gör starkast intryck på mig är tillbakablickarna på Boijs eget liv, från barndomen och framåt. Det blir finska, nordamerikanska och svenska nedslag, inte sällan med brodern som alltjämt bor i Kanada.
Varje gång det kommer en ny bok av Hans Boij lägger jag annan läsning åt sidan. Kanske är det fel att sträckläsa en diktsamling av det här formatet, men jag gör det med stor tillfredsställelse. Nu är det 2016 är förstås en titel som kan förbrylla. Därför har Boij skrivit en förord där han förklarar den. Och hans förklaring är mer än godkänd, den är skulle jag vilja säga, mycket typisk Boij! Liksom det faktum att hans envisa påminnelser om fascismen har en personlig markör i det han skriver. Att mata änderna i viken har sin charm, men att sätta ett ljus på fascismen är för honom det viktigaste. Boij är en i högsta grad levande samtidsmänniska, som aldrig kommenterar från en upphöjd position utan istället väljer det egna skröpliga livets vardag som plattform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar