Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).
Berättelserna
om Andra världskriget är så vanliga att det ibland är svårt att få
ögonen på de som verkligen viker av från det allmänintressanta. De
personliga vittnesbörden, de unika erfarenheterna och infallsvinklarna.
Anne Wiazemskys bok om modern, Claire Mauriac, är en sådan bok som man
unnar många läsare. Författarinnans morfar var alltså den legendariske
franske författaren François Mauriac (1885-1970) som fick Nobelpriset i litteratur 1952.
Ändå
är morfadern och mormodern perifera gestalter i denna berättelse som
fokuserar på modern Claire som på Röda Kors-uppdrag kör ambulans i
krigets slutskede och i samband med krigsslutet placeras i Berlin. Hon
har då sedan länge en relation med en man i Paris, en relation hon måste
bryta.
Arbetet i Berlin är både upprivande och
tragiskt, men framför allt svetsar det samman de människor som
tillsammans ska rädda så många krigsfångar som möjligt tillbaka till
sina familjer i Frankrike.
Vänskaper, både ytliga och
djupa, uppstår i detta arbete och i det hus där de inkvarterats på
Kurfürstendam. De flesta av stadens överlevande bor i källare till de
helt eller delvis raserade husen, hunger och kyla är mer än påtagliga
problem. Priset för Hitlers och nationalsocialisternas tusenårsdröm är
högt, mycket högt, också för det tyska folket.
Anne Wiazemsky är en mycket driven berättare. Sitt förflutna som filmskådespelare
(i filmer av bl.a. Robert Bresson och Jean-Luc Godard (som hon i tolv
år var gift med), har hon förvaltat väl sin egen gestaltningskonst, som
gör människor till något mycket mer än namn och egenskaper. I Mitt
Berlinbarn är de människor av kött och blod, vilka man tycker sig komma
mycket nära.
Det som gör starkast intryck i Mitt
Berlinbarn är hur barnet själv, författarinnan, genom brev och
berättelse ger en så komplex och mänsklig bild av sin mamma. Och ett
bärande tema i boken, kärleken till kollegan, ryskfödde Yvan Wiazemsky
(född 1915 i Sankt Petersburg), utvecklas till en alldeles sann historia
om ett ungt par som gifter sig och får barn, och senare av döden skiljs
åt. Mannen, som sedan bara omtalas med smeknamnet Wia, har en furstlig
bakgrund och lyckas ändå överbrygga detta tunga bagage i ett liv som
existentiellt sett befinner sig på andra sidan av den sociala skalan.
Mitt
Berlinbarn är en bok som markant skiljer sig från all den krigstrivia
vi är vana att matas med. Kanske är det familjeangelägenheten, det
alldeles personliga, som får författaren att här skala bort allt
utanverk för att istället koncentera sig på det väsentliga, och det
tycks vara att människan är så funtad att hon också under de svåraste
förhållanden kan odla sina goda sidor, sin kärlek och sin trots
allt-attityd som väl bottnar både i egen överlevnadsvilja och kärlek
till den människa som ska bli hennes partner.
Tidigare böcker av Anne Wiazemsky på Elisabeth Grate Bokförlag:
En handfull människor (2004), Lovsånger till kärleken (2006), Debutant (2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar