Foto: Alfabeta förlag, Ulla Montan. |
Kan en
självmordsbenägen tonårsflicka som växer upp i en djupt dysfunktionell familj
ha en framtid? Kan hon resa sig och gå ut ur sitt största mörker och skapa ett
liv som innehåller någon form av konstruktiv verksamhet? Brittiskan Jenny Diski
är ett levande bevis på att det går. Att jag inleder med dessa frågor beror
inte på indiskretion från min sida, utan på att Diskis författarskap i hög grad
är självbiografiskt och handlar om just detta.
Vitheten.
Tomheten. Tystnaden. Ensamheten.
Befrielsen från andras röster och blickar. Diski citerar Melvilles Moby
Dick om vithet som frånvaro och motsats: ”Är
det därför att den genom sin ändlöshet ger en inblick i universums hjärtlösa
tomhet och omättlighet och sålunda med tanken på förintelsen ger oss en
dolkstöt i ryggen, när vi skåda Vintergatans vita djup? Eller är det för att
vitheten till sitt väsen inte så mycket är en färg som den synliga frånvaron av
färg och på samma gång föreningen av alla färger?”.
Vitheten
återkommer överallt i Diskis gestaltning. I det vita sovrummet. I viljan att befria
blicken från färgintryck. I längtan till snön. I längtan till isen. I förbindelsen
bakåt till skridskobanan. I resan till de nordligaste delarna av Sverige i Den motvilliga resenären. (On trying to keep still, Alfabeta,
översättning av Cecilia Franklin). I resan till Antarktis. Vitheten som
förening av manligt och kvinnligt: bröstmjölken och sperman, att föda text som fransyskan
Hélène Cixous brukar säga.
Att skriva sitt eget liv, är att medvetet gå
in i den osynliga skrift som bara jag kan skriva och tyda. Men när jag skrivit
den, lärt mig tyda och nedteckna den, är den fri att läsa för vem som helst. Varje
gång jag trycker ner en tangent, vet jag att jag närmar mig det förbjudna. Att
rota i det förflutna är förbjudet. Att ställa sig framför barndomens spegel och
se sig själv sådan man då såg ut. Att gå in i denna spegelbild och vara den så
länge skriften pågår. Däri ligger det förbjudna och det som ingen vill veta av.
Jag är den ende som kan lära mig att skriva med den egna barndomens bläck, det
är vitt som modersmjölk, det är vitt som sperma, och det är ur moderns mjölk
och faderns sperma mitt liv kommit till och det är ur dessa livgivande vätskor
varje ord har fötts. Så måste jag göra. Annat vore omöjligt. Jag går in i denna
spegelbild. Jag simmar i förfädernas vita vätskor och kommer allt närmare den
punkt där jag själv blivit till och fötts och vuxit mig in i en värld länge
fram än barndomen, och jag simmar i en hågkomst så stark att hela mitt vuxna
liv måste bli en rannsakan och ett nedtecknande. Det är nu det måste ske. Det
är nu jag måste lära mig att skriva med detta bläck, så att det vita lyser mot
en svart botten och vid framkallningen blir just den svarta text på vitt papper
som förvandlas till läsbar berättelse.
Är det så Jenny Diski använder sitt liv i det
vita, som en skrift mot en mörk fond? Jag tror det förhåller sig så, och när
jag läser På tunn is. En resa till Antarktis. (Skating to Antarctis, Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) och
dess självbiografiska minnestexter, de som går ner i barndomen och
sträcker sig fram över vistelserna på psykiatrisk klinik ser jag att det är där
drömmen om det vita föds. Men det är inte bara en vit skrift. Det är vithet som
oskuld, det är vithet som oförstört liv, ett försök att rekonstruera den
barndom som aldrig blev. Här kan man bokstavligt talat säga att det handlar om
att rota i det förflutna. Diski är där hela tiden, oavsett vad hon gör.
Barndomen, såren och en längtan efter det vita tränger sig på i varje
berättelse. Vidgar den, förminskar den, förstorar den, förvandlar den.
Är det
båtfärden från Patagonien ner till isens land jag kommer att minnas mest av?
Nej, det är barndomen. Trots de inträngande samtalen, trots de ställvis bitska
porträtten av medresenärerna, och iakttagelserna av livet ombord på ett fartyg,
är det inte resan jag minns. Det är uppenbart att det för Diski också är så att barndomen hela tiden
tränger sig på. Den tränger undan nuet och det alldeles nyss upplevda. Hemma
från Antarktis, fjättrad vid skriften, är det alltid barndomen det tycks handla
om för henne. Jag tror det kan förklaras
med att barndomen, oavsett resten av livet, alltid är själva grundvillkoret.
Hélène Cixous
skriver i sin essä Le Rire de la Méduse (Medusans
skratt) från 1975: ”Om du
censurerar kroppen censurerar du samtidigt din andning och ditt tal. Skriv dig själv. Låt din kropp
komma till tals”. Jag skulle vilja påstå att det är just detta Diski gör. Hennes kropp
kommer till tals, både som bärare av fysiska minnen och som resande subjekt. I
Antartkisboken finns ett mycket obehagligt avsnitt där hon berättar att både
mamman och pappan ville smeka hennes sköte när hon var barn. Det är en urbild
av det incestuösa. Det är denna kropp, som mer eller mindre våldtagits då den
var späd, som nu i skrift återhämtar sin andning och sitt tal, ja sin skrift.
Så
här berättar Diski: ”Det
fanns en lek båda mina föräldrar brukade ägna sig åt när jag var liten vid de
tillfällen då de var överens, Vanligtvis var det när jag hade tagit mitt
kvällsbad. Jag torkade mig i vardagsrummet och sprang sedan naken mellan dem,
de befann sig i varsin ände av rummet, medan de försökte ta mig på vagina och
kittla mig. När de fick tag i mig och lade handen på min blygd skrek jag och
försökte komma loss…”. Och senare när hon är tonåring: ”Det var inte förrän senare,
när jag var fjorton och hade fått en känsla för att könet var något privat som
jag reagerade på ett sätt som nu skulle anses lämpligt. Jag hade rymt från min
pappa och Pam i Banbury och åkt till min mamma som bodde i ett hyresrum i Hove.
Första kvällen låg jag hopkrupen med ansiktet vänt från henne när hon lyfte på
täcket och klev ned i den smala säng vi var tvungna att dela. Hon stack handen
runt mitt bäcken och ned mellan benen och började smeka mig. Jag blev
störtförbannad.”
Det
var inte första gången det hände, men första gången Diski reagerade med vrede.
Den kvällen tog hon en överdos Nembutal och blev intagen på psykiatrisk klinik.
Där kommer vändpunkten. Den handen och där. Överdosen och inläggningen. Nu
kunde det vita börja framträda. Ett nytt liv skulle skrivas och skapas.
Hur hanterade
hon som vuxen kunskapen om sina föräldrar och minnena av detta svåra
barndomsliv? Det blir märkligt nog hennes egen dotter Chloe som tar tag i
saken. Chloe gräver fram allt det viktiga om såväl Diskis mor som far. Fadern
var son till Sam och Golda Zimmerman som kommit till England som polsk-judiska
flyktingar. James Simmond, deras son och
Diskis far, hade dött av en hjärtattack redan 1966. Den andra dödsattesten som
Chloe funnit ”intygade
att Rachel Simmonds (…) avlidit 28 mars 1988 på Royal Sussex Hopspital i
Brighton.”. Diski slås av insikten, att det
gått tjugo år sedan hon såg sin mor sista gången: ”Dödsattesten bekräftade på ett
oerhört direkt och skakande sätt, inte hennes död, utan hennes existens ända
fram till 1988.”
När
Diski skriver om sig själv som det
trasiga barnet heter hon Jennifer. Det är som om namnbytet har en stark
symbolisk laddning. Den rumänske filosofen E.M. Cioran skrev att vi efter varje
omvälvande händelse borde byta namn, man är inte längre samma person. Att byta
namn är att förpassa den tidigare identiteten till intigheten, till
icke-varandet. Den existerar bara i våra minnen. Därmed blir det möjligt att
betrakta detta förflutna med ett slags objektivitet och kylig närvaro.
Intigheten finns beskriven också i Främling
på tåg. (Stranger on a Train,
Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) då Diski drar sig till minnes en tanke
från nioårsåldern. Hon hade räknat ut att hon skulle fylla femtio år 1997. Men
det var ”ett absurt konstaterande”, lika
obegripligt som då hon till sig själv sa: ”En
dag kommer jag att vara död.” I detta föds en revolt, eftersom Diski som
barn finner det upprörande att världen funnits före hennes födelse, och att den
kommer att fortsätta existera sedan hon
dött. Vid minnet av nioåriga Jennifers tanke, slår det henne å ena sidan att ”det finns ett spår bakåt åt mig” men å
andra sidan att ”nioåringen undflyr mig”,
” Jag äger ögonblicket, men personen jag förbinder det med är någon vars
framtid jag känner till. Jag känner över huvud taget inte nioåringen som hon
var då.” Så måste det vara. Jennifer måste till intigheten, in i det vita,
för att Jenny ska kunna se henne. Jennifer kan bara fungera som barndomsminne.
I
bokens två långresor med tåg, runt stora delar av USA, är det uppenbart att
Jenny Diski söker anonymiteten. Bara som en främling, långt hemifrån, kan hon
ensam sitta på ett café eller i en rökkupé på tåget och slappna av, hon behöver
inte vara rädd att någon som känner henne ska storma in. I det avseendet kan
man säga att anonymiteten har mycket gemensamt med vitheten och intigheten.
Till USA kommer hon resande med ett kroatiskt fraktfartyg. Förutom besättningen
finns här bara två par ombord, och hon gör allt för att undvika dem. Trots att
såväl båt- som tågresan skildrar många konkreta och fysiskt påtagliga skeenden,
är det ändå hennes inre som är bokens epicentrum. Det är Jenny Diskis liv som
resenär och som minnesbank vi bevittnar. Var hon än befinner sig så återkommer
hon till barndomens plågor, till sökandet efter de fridsamma punkterna i
tillvaron, den produktiva solitära tillvaron. Hon lyssnar, hon registrerar.
Allt som sägs och görs runtom henne finns med i berättelsen. Men det är
barndomen som hela tiden präglar rösten.
Det
har den här boken gemensamt med de två andra. Snön och isen är konkreta
naturtillstånd. Men de är i ännu högre grad metaforer för ensamheten. På samma
sätt är den framrusande tågvagnen det. Inget kan tydligare påminna oss om det
framrusande och förgängliga livet. Som tågpassagerare kan man bara passivt se
hur det sker. Man sitter vid fönstret utan att kunna påverka någonting.
Förgänglighet.
Intighet. Vithet - det blanka tillstånd då allt är möjligt: tillbakablicken och
framåtblicken liksom det intensivt närvarande nuet. Eller som hon sammanfattar det själv: “Oföretagsamhet har alltid varit min främsta
egenskap.”
1 kommentar:
"Implicit whitneness" alltså...
Skicka en kommentar