Mamma. Fragment ur pågående arbete

Mamma med mig 1952

Jag tänker på min mamma som dog svårt sjuk i Alzheimers och anorexi. Hennes sjukdomsår dominerar helt minnet av henne. De var så många och så långa och de sträckte sig från mina egna tonår upp i mitt liv som familjefar. Hela mitt vuxenblivande skedde i skuggan av hennes borttynande.

Vad är en mamma för en blivande man? Vad är en pappa för en blivande man? Jag hade aldrig funderat på de frågorna. Det var först med mitt eget föräldraskap som de började växa fram. Och efter skilsmässan, då min yngste son var fem år ung och min yngsta dotter sju, började de anta karaktären av mycket personliga och uppfordrande frågeställningar. När de ställts på sin spets går jag tillbaka till min barndom för att se hur min mammas betydelse såg ut, och så småningom också hur min pappas betydelse såg ut.

Mamma var konstigt nog alltid tyst. I mitt minne är hon alltid tyst. Hon fnissar till ibland, hon gråter en skvätt när hon diskar. Men nästan alltid denna tystnad. Hon kunde säga bestämda saker, sådana saker som en mamma ska säga till sin son: Nu gör du så! Det kunde handla om att jag skulle hänga upp kläderna ur gymnastikpåsen på tork, eller att jag skulle borsta tänderna lite längre eller att jag skulle hjälpa någon av mina systrar.

Men när hon sagt det hon hade att säga återvände hon till tystnaden. De samtal jag hörde henne föra var av två slag: den ena sorten utspelade sig alltid i telefon och de avhandlade nästan uteslutande olika sjukdomsförlopp. Jag visste vem hon talade med då. Det var någon av de motbjudande tanterna från Missionsförbundet, tanterna som jag tidigt skyllde min mammas olycka på. Jag visste att det var med dem hon åkt till en bibelskola och jag mindes att det var sedan hon kommit hem från den som allt det märkliga började hända.

Den andra sorten var de samtal hon förde i köket med mormor. Mormor var ofta hemma hos oss. Jag minns hur doften av henne kunde kännas redan i hallen när jag kom hem från skolan och jag minns att den doften fyllde mig med ett slags förtröstan. En stor trygghet låg i detta att mormor fanns där. Mammas samtal med henne kunde röra allt ifrån ett ämne de snappat upp ur Hemmets Veckotidning till ett släktbekymmer.

Men det var samtalen på telefon som skapade de starkaste minnena just för att jag visste vem det var hon talade med. Vad hette de där två motbjudande tanterna? Den ena hette Ruth. Den andra hette Martha. De var båda två betydligt äldre än mamma. De hade båda sina frisyrer uppsatta i knut i nacken. De var klädda på det där förkvävande sättet som jag alltid förknippat med frireligiositet. Med höga halsar i blusarna, knäppta ända upp under hakorna. Med dräkter, dessa fula och kamreraktiga plagg som fantasilösa kvinnor alltid burit, och som nu blivit så populära igen bland kvinnor i karriären, ett slags könlös uniform som blir en kvinnlig motsvarighet till männens grå kostymer. Så var de klädda. Och hur de förde sig sen! Stela, krampaktigt fästa vid varandra som två äldre lesbianer, tigande på det stränga sättet med raka borrande blickar och med läppar snörpta och uttorkade. Dessa motbjudande tanter ockuperade min mamma. Var de hennes bibliska ledsagarinnor? Var de hennes missionsförbundsövervakare? Eller var de, förbjudna tanke, hennes verkliga väninnor? Jag vet att jag aldrig kommer att finna några svar på sådana frågor, men genom att ställa frågorna blir dessa kvinnor också mera levande för mig och jag kan leta mig ner i minnen som länge legat i träda.

Det är dessa fasansfulla minnen som nu pockar på uppmärksamhet. Varför gör de det? De gör det, därför att det bara är genom att vidröra dessa minnen som jag kan börja formulera tankar kring mammas sjukdom och varför hon så tidigt gick så djupt ner i den, varför hon så många år försökte svälta sig till döds, och varför hennes dödsdrift var så stark och så intimt förbunden med hennes gudsbild att den kom att frodas i just de kretsarna.

Men vilken var alltså hennes betydelse? Hon hade burit mig de första nio månaderna och hon hade fött mig till världen - det var i sig en bedrift och ett mysterium för stort att ens kommentera. Men sedan jag hämtat näring ur hennes bröst och tröstats och vaggats till ro av henne och lärt mig gå och lärt mig cykla och lärt mig namnen på människorna som omgav oss, vad fanns det då av betydelse för mitt kommande liv, det liv som skulle omfatta inte bara åren av uppväxt och vuxenblivande utan också de skuggade och sorgsna åren efter hennes död?