Danilo Kiš
var en av Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses
som både ett slags representant för den sydslaviska federationen,
samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i
Serbien och avled i Paris 1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och Tidiga sorger, 2003
Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av
det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den
östeuropeiska och sovjetiska historien. Den som studerat ämnet vet att
sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares
liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta,
både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna
naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt
personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare.
En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor –
syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till
Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George
Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt
starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll
består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.
En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma,
handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med –
födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk
tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader
varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”,
en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för
sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än
föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin
avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly
landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936
finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som
bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.
Män
som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom
från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet
hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.
Det
som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg
utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta
dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av
beväpnade män, som förde bort dem.
”Spåren efter
Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av
Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på
samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av
skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles
blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd
i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp
framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om
det omöjliga.”
Många har sedan dess hävdat att Stalin
och Sovjetunionen tillfångatog, deporterade och dödade människor som var
”fiender” till socialismen eller som kunde bli förrädare (till exempel i
Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats gång på gång. Det var
tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags
kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt
utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd
under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en
förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna
spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska
inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte
stupat. De hade avrättats. Så smutsig så den östeuropeiska och
sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren
för terrorn.
(Ur min bok Kulturen vid stupet)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar