Foto: Astrid Nydahl |
Hur vore
det möjligt att vara annat än asocial? Den frågan har jag ställts inför snart
ett helt liv. Jag var fortfarande i tjugoårsåldern när jag bestämde mig för att
lämna arbetslivet för gott. Inte ville jag gå till en plats och arbeta tillsammans
med andra människor. Inte ville jag anpassa mig till rådande normer. Inte ville
jag höra de infantila och fördummande samtalen i lunchrummen. Jag hade gått
hela vägen: 16 år gammal började jag på Pripps bryggerier, blev sedan dekoratör
via butiksbiträdesjobbet i den första herrekiperingen, sedan åter fabriksarbete
på Nordsjö färg, några andra fabriker och ett sockerbruk och slutligen
kontorsvaktmästare på ett större företag i Malmö.
Jag var en klassisk
hoppjerka. Stod inte ut någonstans. Ville bara bort och vidare. Trodde att
gräset var grönare på andra sidan. Men kontorsvaktmästeriet väckte en större
asocial kraft i mig. Jag gick därifrån för att aldrig komma tillbaka. På
största allvar började jag så småningom frilansa. Hela mitt kommande arbetsliv
skulle jag frilansa. Inte ens det sättet att försörja mig klarade jag av. Gång
på gång kom min asociala sida i konflikt med de välanpassades normer och
värderingar. Jag stängde oupphörligen dörrar bakom mig.
Annorlunda uttryckt:
jag brände broarna. Hade inget behov av att gå tillbaka på dem. De kunde bara
brännas.
Asocial har
jag också varit i den meningen att jag skytt större människosamlingar. Varken i
det privata umgänget eller i offentliga sammanhang kan jag vistas i dem. De
stora människosamlingarna är som gjorda för att massinstinkterna ska ta vid. I
dem frodas de gängse tankarna och de gängse livsvägarna. Det är min bestämda
uppfattning att man måste hålla sig undan sådana sammanhang för att inte själv
fördummas och förfäas.
Att
vara
asocial är ett medvetet val. Att stå utanför krämarsamhällets
arbetsplatser och
därmed utanför dess välanpassade krets av konsumenter är att förhålla
sig fri
och obunden. Bara i frihet kan jag leva. Fri men fattig är bättre än
anpassad och välbärgad. I den friheten har jag mina få men
nära vänner. I den friheten har jag min (stora) familj. Där behöver jag
inte
anpassas till något eller någon, där är jag alltjämt en fri människa.
Inget politiskt parti får min röst. Inget religiöst samfund är jag med
i. Inga sociala intressegrupper intresserar mig.