onsdag 8 januari 2014

Asocial

Foto: Astrid Nydahl
a|soci|al [-a´l] adjektiv -t -a • avvikande från samhällets normer (Svenska Akademiens ordlista)

Hur vore det möjligt att vara annat än asocial? Den frågan har jag ställts inför snart ett helt liv. Jag var fortfarande i tjugoårsåldern när jag bestämde mig för att lämna arbetslivet för gott. Inte ville jag gå till en plats och arbeta tillsammans med andra människor. Inte ville jag anpassa mig till rådande normer. Inte ville jag höra de infantila och fördummande samtalen i lunchrummen. Jag hade gått hela vägen: 16 år gammal började jag på Pripps bryggerier, blev sedan dekoratör via butiksbiträdesjobbet i den första herrekiperingen, sedan åter fabriksarbete på Nordsjö färg, några andra fabriker och ett sockerbruk och slutligen kontorsvaktmästare på ett större företag i Malmö. 

Jag var en klassisk hoppjerka. Stod inte ut någonstans. Ville bara bort och vidare. Trodde att gräset var grönare på andra sidan. Men kontorsvaktmästeriet väckte en större asocial kraft i mig. Jag gick därifrån för att aldrig komma tillbaka. På största allvar började jag så småningom frilansa. Hela mitt kommande arbetsliv skulle jag frilansa. Inte ens det sättet att försörja mig klarade jag av. Gång på gång kom min asociala sida i konflikt med de välanpassades normer och värderingar. Jag stängde oupphörligen dörrar bakom mig. 

Annorlunda uttryckt: jag brände broarna. Hade inget behov av att gå tillbaka på dem. De kunde bara brännas.

Asocial har jag också varit i den meningen att jag skytt större människosamlingar. Varken i det privata umgänget eller i offentliga sammanhang kan jag vistas i dem. De stora människosamlingarna är som gjorda för att massinstinkterna ska ta vid. I dem frodas de gängse tankarna och de gängse livsvägarna. Det är min bestämda uppfattning att man måste hålla sig undan sådana sammanhang för att inte själv fördummas och förfäas. 

Att vara asocial är ett medvetet val. Att stå utanför krämarsamhällets arbetsplatser och därmed utanför dess välanpassade krets av konsumenter är att förhålla sig fri och obunden. Bara i frihet kan jag leva. Fri men fattig är bättre än anpassad och välbärgad. I den friheten har jag mina få men nära vänner. I den friheten har jag min (stora) familj. Där behöver jag inte anpassas till något eller någon, där är jag alltjämt en fri människa. Inget politiskt parti får min röst. Inget religiöst samfund är jag med i. Inga sociala intressegrupper intresserar mig.

Asocial har jag förblivit. Kommer att dö asocial. Fri.