Europa: mörker, betong och upprepningar. Foto: A . N. |
När Riksrevisionen nu riktar skarp kritik mot de extrema kostnaderna för flyktingboenden så är det inte enbart, först och främst ett svenskt problem. Alla profitörer håller sig framme när de får en chans. Jag är övertygad om att det är precis så överallt i Europa. En kreativ profitör ser alltid sin chans. Vem som betalar notan saknar betydelse för profitören. Det är med all säkerhet likadant i hela Europa. När de statliga systemenen trasas sönder av mängden finns det alltid hjälpsamma skurkar som rycker in.
Är "flyktingkrisen" - detta obegåvade begrepp - bara en tidsepoks isolerade problem eller finns det några djupare mönster bakom skeendet? Jag svarar alltid ja på den sortens frågor. Varför?
Från och med hösten 2015 brast fördämningarna. Jag menar med det inte enbart att det kom fler flyktingar till Sverige. Jag menar något radikalt annat.
När fördämningar brister måste man lära sig att skriva historia. Jag kan göra det 64 år bakåt. Andra kan göra det längre. Men det som är viktigt kan sammanfattas i följande punkter:
* 1945-1991 fanns det en mur som gick rakt genom Europa. Den gav enskilda individer, men aldrig folkmassor, en ytterst begränsad möjlighet att fly till Väst.
* Mellanöstern präglades av stabila, och ändå fasansfullt förtryckande, diktaturer. Ingen kom från Syrien, Irak eller Jemen till Sverige och anmälde sig som flykting. De som kom var palestinier, från Gaza i de flesta fall, men också från lägren i Jordanien och Libanon, och från Västbanken förstås. De palestinska flyktingarna syns inte lika bra idag. På boendena är de utkonkurrerade av syrier, kurder, irakier, tunisier och andra.
* Den första flykting från Afghanistan jag mötte i mitt liv var en ung sekulär vetenskapsman med familj som skulle ta över min lägenhet i Malmö 1982. Han flydde Sovjets ockupation. Jag nämner honom för att jag tror att han är representativ. Få människor kom till Sverige från den delen av världen, med undantag av de s.k. båtflyktingarna från Vietnam.
Nå, en fördämning har brustit. Ska vi acceptera konsekvenserna? Det är lätt att tänka så. Jag tänker det varje dag, inte om annat som en en uppgivenhet och en förtvivlan över vad det är jag lämnar över till mina barnbarn. Vem stämplar mig då? Det bryr jag mig inte längre om. Jag känner bara en stor sorg när jag möter en yngre generation som tycks helt okunnig om utmaningarna och hoten.
De som trodde på den europeiska kulturen före Hitler hade säkert en stark tro på framtiden. De skulle få oerhört fel. De fick mäta sin erfarenhet mot den del av Europa som skulle få Stalin-gängets "framtid". Jag är rädd att också vi kommer att få något som inte har med "tro på framtiden" att göra.
1 kommentar:
Åsa Romson kallade Medelhavet vårt Auschwitz. I den andan kanske man kan kalla asyltsunamin för vår Versaillesfred: det övergrepp på tyskarna som banade väg för Hitler. Hur ser historieundervisningen i skolan utan? Nämns Hitler bara för
att demonisera SD? Mitt äldsta barnbarn har berättat om ohöljd anti-SD-propaganda från lärarinnor som grät efter riksdagsvalet 2014. Hur ofta används inte Förintelsen som en jämförelse med en restriktiv asylpolitik? Är inte det att relativisera Förintelsen och egentligen ett brott?
Skicka en kommentar