I sol och regn med Torgny Lindgrens Klingsor

Rapsfält i regnmörker, vid Trolle-Ljungby, söndagen 18 maj. Foto: Astrid Nydahl

”Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv. Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår. Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor. Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var." 

Från lördagens högsommarväder hamnade vi i söndagens hällregn. Både i Knopparp uppe på åsen och i Åhus ute vid havet, satt vi och njöt värmen och vilan, småbarnen kastade de kläder de hade och rusade ut i Östersjön och försäkrade sina föräldrar att vattnet inte var kallt. När söndagen kom stod vi och tvekade. Vi tog ändå korgen med oss och medan regnet piskade satt vi kvar inne i bilen med kaffe och smörgås därute på Landön. Vi kunde se de alldeles små båtarna som gått ut en liten aning från hamnen, där fiskarna stod upp som skuggor mot horisonten, förhoppningsfulla med sina spön, för att kanske få med sig någon söndagsfisk hem.

I söndagsregnets mörker ägnade jag mig, väl hemkommen, åt läsning. Parallelläser några stycken just nu, och noterar särskilt att Torgny Lindgrens Klingsor gör mig på sällsynt gott humör. Han skrönor, hans humor och berättarkonst kan förvandla nästan vem som helst till en ljusare människa. ”Huvudperson” i berättelsen är väl egentligen ”konsten”, som symbol för den skapande människan och som konkret erfarenhet för den frihetslängtande. Klingsor själv är i högsta grad uppfylld av sitt livsverk. När han reser till Paris för att komma konsten nära nöjer han sig med att söka upp ateljéernas och kursernas adresser, där han från andra sidan gatan ser de blivande konstnärerna, modellerna och lärarna komma och gå. Själv tycker han sig ha allt det bakom sig. Han menar sig vara en fulländad konstnär som helt kan ägna sig åt stilleben-måleriet. Han ser liv i tingen, han besjälar glasen, krukorna och tallrikarna. 

Hans enda djupt mänskliga kontakt är med kvinnan i Malmö som till en början var hans handledare när han lärde sig måla utifrån studieförbundets kursbrev. Jag läser och förundras och förstår att man hos Lindgren aldrig kan veta vad som är skröna och vad som är fysisk förankring. Det är själva poängen med honom. Kanske är det som när man läste sin barndoms sagor och äventyrsberättelser, man låter sig dras med, man njuter och man reflekterar över den visdom som både Lindgren och hans gestalter sprider.

På Landön i hällregn, söndagen 18 maj. Foto: Astrid Nydahl