Människoröster och minnesvärda ting

Foto: Anders Johansson

När jag går uppför en gata på de små sommarutflykterna brukar jag snappa upp fragment av samtal. Varje gång tänker jag att jag borde skriva ner det jag hör för att sedan använda det. Men det gör jag aldrig. Har varken block eller penna med för det mesta. Min lilla väska innehåller insulinspruta och plånbok, vid en längre utflykt också en liten flaska vatten. Inget annat.

De senaste veckorna har jag, trots brist på papper och penna, kommit ihåg två sådana röstfragment:

"Jaså, menar du hon den lilla? Hon är justitieminister."

 "Jag fattar det bara inte, hon visar sig ute i en klänning som ser rent för jävlig ut."

De två replikerna hänger inte ihop. Men de är minnesvärda av ett enda gemensamt skäl: det behövs inga namn, de diskuterande vet bara alltför väl vem de syftar på. Och jag tänker: vår justitieminister kommer kanske att bli ihågkommen bara för att hon är kort. Några avtryck i rättsväsende och polisiära frågor kommer ingen att minnas. Och hon som går i så ful klänning behöver bara de närmast sörjande minnas.

Torsdagen är kommen. Från och med imorgon är jag gräsänkling på nytt, men jag tänker varken sjunga blues eller fado. Möjligen tar jag mig en walesisk whisky på kvällen. Vit lyckades jag inte bli. Inte den här gången heller. Ändå går vi idag in i augusti och sommaren blir bara kortare.