En ny bok, och därtill en ny epilog

Foto: Astrid Nydahl

I torsdags anlände min nya bok Vardagar före sammandrabbningen från tryckeriet. En tredjedel av de förköpta exemplaren är nu utskickade, resten görs de närmaste dagarna. Alla bör ha fått sina exemplar senast i mitten av nästa vecka. Boken kan beställas med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com och den kostar 300 kronor inklusive frakt.

Epilogen till den nya boken kommer här, för eventuellt intresserade:

1900-talet avlöstes inte av fred, samförstånd och grannsämja, inte heller i Europa. Väl en bit in i 2016 förstod vi mer än väl att såväl gamla som nya spänningar, motsättningar och konflikter inte bara skulle fortsätta utan också komma i andra och mycket blodiga former. Den islamistiska terrorn slet människor i stycken. Paris och Bryssel blev inte bara symboler för detta nya krig, de våldtogs också högst konkret och verkligt av medlemmar ur den dödskult som kallar sig Islamiska staten. Samma dödskult har de senaste åren spridit död och förintelse i de av krig redan djupt splittrade och söndertrasade nationerna Irak och Syrien och åstadkommit väldiga påfrestningar för Europa i form av omfattande flyktingströmmar. Redan försvagade och bräckliga nationer som Grekland har fungerat som en akut mottagningscentral, medan människoströmmen norrut huvudsakligen haft Tyskland och Sverige som mål. Vad denna situation orsakat är väl känt för oss alla.

Man behöver inte nödvändigtvis vara pessimist för att ana vart allt detta pekar. Men vårt land har inga verkligt seismografiskt begåvade intellektuella. I alla fall inte av den karaktär jag velat visa på hos andra, numera legendariska författare och intellektuella. Det är inte utan att man gärna uppfattar de ”kulturkrig” som pågår i vårt land som både futtiga och enfaldiga. Det som är mest beklämmande är att svenska folkets läskunniga individer i första hand tycks intressera sig för den sortens trycksaker som huvudsakligen är skvallerinriktade och av föga betydelse eller varaktighet. Men om man deklarerat att vi åter står vid den kulturradikala relativismens portar får det konsekvenser också för vår förmåga att vårda och värna demokratin och dess uttryck för fri och medborgerlig anda. 

Omslagets fram- och baksida till nya boken. 

Richard Swartz skrev mycket träffande om detta i DN den 26 mars 2016: ”Bara demokratin kan erbjuda en bokstavligen gräns- och ändlös gemenskap: det är den franska revolutionens liberté som gör det möjligt, som löser familjens, klanens och nationens människor från deras band och förvandlar dem till fria individer, till personer som kanske aldrig ens kommer att träffas, ofta förenade av inte mycket mer än sin demokratiska övertygelse. Den demokratiska staten är något så motsägelsefullt som en gemenskap av ett otal enskilda individer.”

Det vi är vardagsvana vid är kanske det som vi allra lättast förlorar. Om vi tar de demokratiska uttrycken, som yttrande-, tanke- och tryckfrihet, för givna ökar risken att alla som vill en despoti förr eller senare får som de vill. Just för att vi inte vakat över dem och för att vår egen längtan efter en okomplicerad frihet och vardag gör oss mer eller mindre blinda för hoten. På samma sätt blir en oklok regeringspolitik förr eller senare konfronterad av starka sociala krafter som i sina motsättningar snabbt går från argumenterande till fysiskt våld. Det är denna process som den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger redan på 1990-talet karaktäriserade som ”lågintensiva inbördeskrig”. Vi har sett den öppna avgrunden i Europa många gånger. Vår egen tid sänder dagligen ut signaler om att det är dags igen. Om ett folk känner sig förrått och lurat av den politiska och ekonomiska makten tar det – det lär oss historien – saken i egna händer och allt som varit fredlig vardag blir blodiga epoker.

Som så ofta finner jag hos E.M. Cioran några rader som får avsluta denna bok. I Sammanfattning av sönderfallet från 1949 skriver han:

”Det är medelmåttigt att förkunna dogmer mitt i försvagade tidevarv där varje dröm om framtiden tycks vara delirium eller bedrägeri. Att gå framåt mot historiens slut med en blomma i knapphålet – den enda värdiga hållningen när tiden rullas upp.”