Lördagar mitt i livet, mitt i världen

Foto: Astrid Nydahl

"The greatest hypocrites are those who call for open borders. They know very well this will never happen: it would instantly trigger a populist revolt in Europe. They play the beautiful soul, superior to the corrupted world while continuing to get along in it." 

Slavoj Zizek (vars texter i flyktingfrågan och annat jag ska återkomma till, detta korta citat tackar jag Joakim för).

Det går inte en dag utan att oron gnager i mig. Mitt yngsta barnbarn plågas av oro efter Parismassakern. Hon har ännu inte, så vitt jag vet, fått kännedom om islamisternas massmord i Kalifornien. 

Nu vet vi med säkerhet. Den kvinnliga terroristen hade svurit IS sin trohet, det är så det går till, och hon var nog överens med sin man om illdådet. Amerikanarna lever kanske i villfarelsen att det var ännu en "arbetsplatsskjutning" - just därför är det så viktigt, för dem och för oss, att läsa på. Nätet erbjuder tung information. Den är öppen för oss alla.

Jag var inne i centrum på fredagen. I vanlig ordning vaggade de kvinnor som vaggat i flera år nu utanför butikerna. Jag följer Expressens förträffliga serie om de rumänska zigenarna, ja, Magda Gads brutalt realistiska texter och Christoffer Hjalmarssons starka foton, och det räcker ibland att jag tittar på bilderna i de drabbande reportagen för att i alla fall ana - nej, jag förstår inte - vad det handlar om. Hur kunde ett helt folk hamna i denna bottenlösa misär? Hur kunde de föredra att sitta dagarna i ända på kalla, svenska trottoarer, långt från barnen och det som kanske kunde kallas hemma om än det är ett skjul? Jag vet nu i alla fall att deras barn växer upp till missbruk och kriminalitet. Ser ni det första reportaget jag länkar till ovan, läs då också fortsättningen av serien.

Varken Bukarest eller dess omgivningar i Rumänien erbjuder något alternativ, tycks det. Å andra sidan: är människor förutbestämda till den yttersta misären? Jag vet inte det heller med säkerhet, ändå fostrad som jag är i den svenska arbetarlitteraturen och dess viktiga lärdomar. Någon klättrare eller klassresenär behöver man nog inte vara för att bli något annat än arbetslös eller utslagen. Ivar Lo-Johanssons statargenerationer bevisade det. Och de är för mig alltjämt viktiga förebilder. Kapitalismens brutalitet behöver man inte applicera på sig själv. Man kan börja med att studera, bilda sig, tidigt i vuxenlivet och därmed sakta ploga vägen fri fram till det man vill "vara" eller "göra". Det slående med tiggarna på min stads gator är att de inte förstår ett enda ord engelska. Det i sig är anmärkningsvärt när medborgare i tidigare katastrofstater ändå lärt sig detta, vår tids lingua franca.

Allt det jag själv planerat för julhelgen - flykt och stillhet - hotas av "läget", vilket alltså är ett kortare sätt att säga att det brinner i vår närmaste omgivning, på det europeiska planet i alla fall. Det blir inte lätt att hantera. Men vem har sagt att livet ska vara lätt? Och vad är en enda människas problem mot en värld som blöder och plågas? Intet!