onsdag 11 januari 2012

E-nummer i naturen och Sándor Márai om lättjan inför kunskapen.

I en liten serie om tre program från BBC berättar man om livsmedlens E-nummer (se hela programmet via länken).

Så effektivt har ingen krossat ett antal av mina fördomar. Vi har fostrats av godhetens profeter att sätta likhetstecken mellan E-nummer och gifter, framställda i laboratorium. Så är det alltså inte alltid, många av dessa nummer betecknar helt naturliga ämnen. I programmet gjordes ett experiment: programledaren åt under ett dygn det värsta skräp man kan tänka sig. Endast två av de e-nummermedel, av dryga femtiotalet, han åt hade någon som helst negativ effekt. Det farliga var istället allt fett, socker och salt han satte i sig (via godis, sylter, pizzor, drycker och annat).

De flesta vi får i oss med maten eller vinet är helt ofarliga och därtill naturliga och viktiga. Inte heller sulfiterna i vin (som många ryggar tillbaka till i systembolagshyllan) är främmande eller skadliga för oss, vi har dem naturligt i våra kroppar (och de utvecklas naturligt när vin jäser. Sulfiten förhindrar att vinet surnar vid kontakt med luften. Utan sulfiterna skulle vinet smaka som ruttna äpplen).

Och när jag såg i programmet vad vanlig hästskit i kombination med mänsklig urin kan framställa såg jag också, inte utan rodnad, hur mina egna fördomar ser ut.

Från dagens E-nummerfixering till den större frågan om vad kunskap är, hämtar jag ännu ett litet citat från den kommande dagboken av Sándor Márai, skrivet 1984:

”Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ”hans stora vetande”, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ”vetandet” ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter.

Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ”vetande” ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ”vetande” inte längre ansträngning. Om någon inte ”vet” det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ”vetandet”, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt.

I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ”Att veta” är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit.”

Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg ur en kommande bok). Foto från den östra Ölandskusten av Astrid Nydahl.