Ylva Wahlund, född i Malmö den 1 januari 1930. Gifte sig med Gösta Nydahl och blev därmed Ylva Nydahl, den 12 maj 1951. Avled den 2 februari 1994.För sexton år sedan tog vi farväl av mamma, på Lunds lasarett, medan snön föll utanför fönstret. Henns mångåriga lidande var över. Sjuk sedan många år, först i anorexi och sedan också i alzheimers, tillbringade hon mycket av sin tid på olika sjukhus och institutioner. Pappa vårdade henne hemma i Höör, senare bara i perioder, då hon var inlagd på Orup vid Ringsjön. Hennes alzheimer accelererade de sista åren ända ner i den bottenlösa minnesförlusten då hon inte visste mycket vad som hände runtom henne. Pappa överlevde henne med många år, först bosatt i Anderslöv och det sista året i Trelleborg. Han avled på Malmö Allmänna Sjukhus den 12 juni 2008, i en ålder av 82 år.
När mamma dog var min reaktion närmast lättnad. Hennes lidande var äntligen över. Hon hade mentalt försvunnit långt dessförinnan. Mitt sista verkliga möte med henne ägde rum minst ett år tidigare, då pappa körde henne i rullstol från färdtjänstbilen in till mig. Då satt hon med vid bordet och fick hjälp att äta sin favoritkaka till kaffet. Mitt i glömskans dimma kom hon ibland in i samtalet, med en kommentar lika dräpande som då hon varit frisk. Vi pratade bland annat om pappas senaste resa, som han tvingats avbryta för att snabbt resa hem till mamma, som då brutit benet och lagts in akut för operation. Hon skrattade åt berättelsen. Senare talade jag en gång med henne i telefon, men det var inget samtal i vanlig bemärkelse. Sista dygnet sjönk hon ner i koma och vi satt växelvis hos henne på rummet i Lund.
Begravningen var en vacker akt i Höör, bland annat därför att min dotter Catarina spelade tvärflöjt för sin farmor.
Sedan åkte vi hem och mamma var för alltid borta. Nu, de senaste åren, har jag saknat henne, och framför allt saknat möjligheten att försöka förstå varför hennes liv blev som det blev. Från att ha varit en aktiv kvinna med fyra barn, periodvis yrkesarbetande vid en mindre plastindustri, och periodvis som dagbarnvårdare, sjönk hon ner i självsvältens elände. Hon hade varit på ett bibelläger i Svenska Missionsförbundet. När hon åkte dit var hon en frodig, nästan lite mullig, och vacker kvinna. Vid hemkomsten förvandlades hon till en inåtvänd och grubblande människa som läste sin bibel. Så småningom försvann också detta och apatin grep henne.
5 kommentarer:
Ja Thomas minnet gör ont och saknaden är så stor, tycker bara det blir värre fast det heter att tiden läker sår. Är det kanske för hennes liv var så, det man inte kunde förstå eller greppa om, allt det man ville veta men inte kom åt..
Ja Birgitta, det är alla obesvarade frågor man funderar mest på. Att själv åldras utan att som vuxen egentligen ha lärt känna sin egen mamma, det är både märkligt och svårt.
Gripande läsning!
Och jag måste tillägga detta: Din produktivitet är mycket imponerande. Har ditt dygn 96 timmar? Jag kommer aldrig någonsin att hamna i närheten av dig när det gäller kvalitativt högstående oerhörd aktivitet. "Keep up the good work", som man säger.
Thomas, min yngsta syster gick med i en religiös grupp, EFS, som en vacker tjej med normal kroppsbyggnad. Ett år senare låg hon inlagd på sjukhus, mager som en överlevande från Belsen-Belsen. Hon klarade sig, och är nu återigen en normal söt kvinna på väg mot de femtio.
Men för mig är religion skit. Ett ont som vi bör befria oss från.
Thomas O, tack för uppmuntran.
Kenneth, mycket intressant det du berättar. Kanske är steget mellan religiös fanatism och självspäkning inte så stort? Fast jag förstår det inte.
Skicka en kommentar