Hårda vindar och politiska hot.

I Tosteberga piskade den hårda vinden mot bryggorna och båtmasterna som med linorna mot metall skapade sitt eget klockspel. Bara i lä bakom ett hus kunde man sitta med kaffet.

Jag såg att en bloggare anklagade mig för att “fly in i konsten”. Det är ett lustigt begrepp som ekar av populism. Att viga sitt liv åt litteraturen är sannerligen ingen flykt utan ett medvetet val. Den populism som idag präglar det mesta av Europa går att förklara. Den är följden av katastrofala politiska beslut. Gettobildning, islamisering och välfärdssystemens avveckling kan bara resultera i ökade sociala spänningar. Skillnaden mellan en populistisk agitation och en reflektion över orsak och verkan, är att populismen påstår sig ha både svaren och lösningen. Jag tror inte det finns några lösningar. När den europeiska utvecklingen gått så långt som nu kan man varken trolla bort de befolkningsskikt som trivs i sharialagarnas värme, eller motsättningarna mellan upplysning och sekulära värderingar å ena sidan, och religiöst mörker och islamistisk aktivism å den andra.

Skolflickor i Kosova. Foto från SIDA.

Vinden piskar, solen lyser, regnet faller. Allt är som det ska, och ändå inte. Det finns ingenting, absolut ingenting, som talar för att det stora skeppet Sverige skulle gå att vända. Varken det skeppet eller några andra. Så vitt jag vet finns det bara två nationer som förmått ta strid emot de frivilliga kvinnofängelserna slöja, niqab och burqa, och det är Frankrike och Kosova. I den lilla republiken Kosova är slöja förbjuden att bära i skolorna. Trots att befolkningsmajoriteten är muslimer har man där insett att slöjan är mer än ett stycke tyg. Den är en stark symbol som pekar bort mot den totalitära sharia-staten, och därför en söndrande faktor i en ung republik där muslimer, judar och ortodoxa eller katolska kristna ska leva tillsammans med ateister och sekulariserade människor, i ett litet men trotsigt hopp om att krigens tid är förbi för den här gången. Många européer tror att Kosova är en muslimsk republik. Så är inte fallet. Man skiljer där religionen från staten på allvar. Den sekulära tanken finns med i bygget av landet.

Vinden piskar. Vem låter den störa sikten? Vem avstår från ett se och analysera? Jag gör det inte. Varje dag är en ny ansträngning. Konsten och litteraturen som skapades före oss hjälper oss med det. Jag läser hellre Cioran och Montaigne än ägnar många minuter åt populismens ytliga och gapande texter. Lärdomarna finns ibland närmare oss än vi tror. Jag går varken till Sverigedemokrater, Sannfinländare, Nationella Fronten, Jobbik eller något femte sådant för att finna dem.