 |
| Foto: Astrid Nydahl |
"Statistiskt sett är jag i utförslöpan. Måtte den pågå ett tag! viskar jag ut i det osynliga. I personregistren till mina memoarer är 90 procent numera avlidna. Men inom mig fortsätter de att resonera, skratta och ilskna till. Saknad kan man inte livnära sig på." Per Wästberg i Svenskan.
Per Wästbergs senaste krönika fick mig att stanna till. Jämnåriga vänner har jag knappt alls. Min bästa och långvarigaste vän Per är väl sju år äldre än jag, omistlig varje vecka, år efter år, och till de bästa vännerna räknar jag också Ervin som är på väg mot de nittio. Vem skulle jag diskutera Montaigne, politisk populism och Ungern med om inte Ervin fanns? Anne-Marie var lika gammal som jag, född 1952 men dessvärre borta för alltid. Vid hennes sida - och sedan vid min - fanns och finns alltid Hans Boij, han fyller 84 i år.
Jag kommer att tänka på den första kvinnan i mitt liv, Pyrre. Jag var arton, hon var fjorton år äldre än jag. Hon var och är en framstående textilkonstnär och tavlan hon målade till mig som avsked har hängt inramad i mitt hem alla år sedan dess.
Ulla Britt var min tandläkare och kom att bli särskilt betydelsefull som vän. Hon är 78. Lennart är en nästan daglig röst i mitt bloggande och skrivande liv, han blir snart 79.
Flera jämnåriga och yngre vänner har jag förstås. Men det var de äldre jag ville nämna idag.
De döda då? De är många vid det här laget. Jag vårdar dem i minnet. Vi talar ofta om dem här hemma. Arne kom in i mitt liv samtidigt som jag mötte Astrid. Min son Tobbe har snart varit död i ett årtionde, men honom talar jag med varje dag.
