Det har varit lite ståhej i pressen kring Peter Lindforss och Leonard Cohen, bland annat med anledning av en stor artikel i Svenskan. Jag recenserade boken han skrev, för många år sedan i Kristianstadbladet. Av olika skäl publicerar jag min text igen, bland annat för att jag just avslutat en omläsning i dagarna. Jag skulle nog inte ha varit riktigt så fyrkantig om jag skrev den i dag, men här är den i alla fall.
Lindforss, Peter: "Mannen som förstörde mitt liv."***
Svenske Peter Lindforss minns sina möten och sin vänskap med musikern och poeten Leonard Cohen. En del bilder är fina, men Thomas Nydahl tycker annat är sämre.
Kultur • Publicerad 21 december 2007
Hur skriver man om en poet och artist som bokstavligt talat format ens liv? Hur går man från tonårens idol-dyrkan till vuxenlivets insikter om vad en enskild konstnär kan göra för att påverka och utveckla en personlighet?
Jag tror inte att det är en lätt uppgift. De flesta stupar på de stora orden. Han eller hon vill stå i ett utvalt förhållande till den beundrade. Det är en i förväg rätt så hopplös uppgift. Peter Lindforss skriver sin bok om Leonard Cohen utifrån två perspektiv: ungdomsårens romantik och vuxenlivets privata vänskap. Det gör ändå inte boken helt lyckad.
Att Lindforss betygar Cohen sin kärlek och beundran är en sak, men när han sätter honom på piedestal och försöker skjutsa bort andra aspiranter från den blir det nästan lite komiskt. Bob Dylan i all ära skriver Lindforss, "båda drivs av en inre röst, men den röst Leonard har tillhör ett heligt landskap till vilket ytterst få är inbjudna". På vilket sätt skulle det heliga vara av annan karat för Dylan än det är för Cohen? Det låter alltför mycket pubertal Bildjournalen för att övertyga mig.
Riktigt pinsamt blir det när han skriver bort Göran Tunström ur historien och gör honom till en förljugen och falsk vän till Cohen. Vad vet Lindforss om Tunström som vi läsare inte vet? Det skulle vara att han inte ansåg Cohens mentor Irving Layton var en bra poet. Vad bevisar det? Staffan Söderblom får också sin släng av sleven, eftersom han, och inte Lindforss, översatte "The Energy of Slaves" till svenska 1974.
Nå, det finns också mitt i gnället en vacker historia berättad av Lindforss. Den är betydligt intressantare. Den berättar om en vänskap som växer fram ur ett slumpartat möte på den grekiska ön Hydra. De lär känna varandra och utvecklar en verklig vänskap. Lindforss förälskar sig i en grekisk kvinna, hon finns med i berättelsen. Allt är indränkt i grekiska nätter, retsina, ouzo och mer eller mindre lyckade fyllor.
Cohen blir något annat än en berömdhet för Lindforss. Han blir vän och mentor. Stärker hans självförtroende, peppar honom som poet. Det är vackert och trovärdigt. Ett antal Cohen-texter, både från sånger och ur den senaste poesin, finns i boken.
Och jag är säker på att Lindforss översättningar är bra. Men de skulle ha stått ännu vackrare där på boksidorna om de inte behövt dela plats med de mer eller mindre missunnsamma angreppen på olika kollegor.
Leonard Cohen behöver inte den sortens stöd. Han står av egen kraft i den moderna poesin och singer/ songwriter-traditionen. Liksom Bob Dylan kommer han att överleva oss alla.
 |
| Leonard Cohen dubbelexponerad i Malmö. Foto: Astrid Nydahl |
