 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Finns det någon plats kvar att fly till? Jag tror inte det. Varken geografiska platser eller nationer, varken städer eller landsbygd. Överallt har (o-)ljuden letat sig in. Man behöver inte vara autist för att plågas av dem.
Hela mitt liv har jag flytt. Försökt fly. Ibland har det lyckats, ibland inte alls. På varje plats som det finns människor finns också (o-)ljuden: motorerna och annat, dunkandet från den så kallade "musiken" i Epa-traktorerna eller dess digitala uttryck i hem och butiker, reklamen, brölandet.
På vår 40-väg kommer alltid de arabiska pojkarna i 90, de tycks ha någon form av licens som ger dem sådana rättigheter. Hittills har inget barn blivit påkört, men...
Det finns en Mellanöstern-mentalitet (jag säger det eftersom jag många gånger upplevt den där på plats), som är både egocentrisk och hänsynslös. Säg aldrig emot, det är förenat med livsfara. Finn dig i det som pågår, lås dörren och avvakta.
På bussen hem från pensionärsfika var den full av ungdomar i gymnasieåldern. När en äldre dam med rullator gick på reste de sig inte för henne. Jag gick fram och bokstavligt lyfte bort dem. Damen log och kunde sätta sig. När de sedan gick av bussen gav de mig fingret. Ingen hade talat med dem om hyfs och vett, det är jag säker på.
