 |
| Buss nummer 3, går mellan Viby och Möllebacken. Mobilfoto: T.N. |
Fredagen började med sedvanlig pensionärsfika på Kristianstad station. Minusgrader och klarblå himmel gjorde att dagen kändes välkomnande.
Kriget är närvarande, dygnet runt. Svenskan skriver:
"Mängden av krigsmateriel som kriget i Ukraina slukar är gigantisk. En division med exempelvis 15 000 soldater och 10 000 fordon förbrukar enligt Gerald Funke 1,5 miljoner liter drivmedel – varje dag. Till det kommer allt från dricksvatten till mat, läkemedel, reservdelar och framför allt ammunition som går åt i en omfattning som överraskat många experter.
Att upprätthålla hela detta komplicerade maskineri har visat sig vara Rysslands akilleshäl. Ukraina har däremot demonstrerat en överlägsen förmåga att snabbt återställa utslagna transportleder och hålla igång det 22 000 kilometer långa järnvägsnätet som ständigt beskjuts av fienden."
Hur kan det komma sig att supermakten Ryssland, nu en krigförande, fascistoid och totalitär stat styrd av despoten Putin, inte klarar det som Ukraina, den våldtagna nationen, klarar? En teori kan vara banal: de som tvångsinkallas till fronten, unga män/pojkar har förstås inte minsta motivation. I bästa fall kämpar de för att klara livhanken.
Förintelsens minnesdag i går hade sina lokala evenemang. Sveriges Radio berättar om en skola här i stan, med massiv närvaro av Mellanöstern-ungdomar.
Simon Bengtsson och Nova Hagström läser första året på samhällsprogrammet på Österänggymnasiet i Kristianstad, där man arbetat med fördjupande arbeten om andra världskriget, Förintelsen och mänskliga rättigheter.
Mina tankar går i dag till Bengtsson och Hagström, jag undrar helt enkelt om de kunde hålla stånd och genomföra seriösa samtal.De flesta av Förintelsens överlevande är döda och kan inte vittna längre. Därför är det viktigt att nya generationer tar vid och håller minnet levande. Dessutom ska man komma ihåg att litteraturen om Förintelsen är omfattande, också på vårt språk.
När Ryssland dygnet runt anstränger sig att förinta Ukraina, är det viktigare än någonsin att minnas vad de verkliga nazisterna - inte de fiktiva som Putin och Lavrov hojtar om - ställde till med.
På nätsidan Dixikon kan man denna helg läsa om vad som hände de judiska barnen under Förintelsen. Det är Gregor Flakierski som skriver:
Då andra världskriget bröt ut i september 1939 fanns det i Polen omkring en miljon judiska barn i åldrarna upp till 14 år. Bara 5000 av dem överlevde. En halv procent. Oerhörda och fullständigt chockerande siffror som är ett vältaligt vittnesbörd om de judiska barnens outsägliga utsatthet. Det var näst intill omöjligt för dem att överleva. Och de som mot alla odds ändå hade klarat sig, hade tvingats genomleva ett veritabelt helvete som lämnat outplånliga trauman efter sig.
Och:
Av en ren slump råkade den polska reportern och författaren Anna Bikont stöta på två skrivhäften i A5-format. En viss Lejb Majzels redogjorde där för hur han under perioden maj 1947 till augusti 1948, på uppdrag av Judarnas Centralkommitté i Polen, sökt efter överlevande judiska barn i ”polska händer”.
I ett försök att ta reda på vad som egentligen hade hänt dessa barn beslutade sig Bikont för att nu, 70 år senare, resa i hans spår. Hennes sökande har resulterat i reportageboken Cena. W poszukiwaniu żydowskich dzieci po wojnie (”Priset. Sökandet av judiska barn efter kriget”).
