 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det är Riksdagen som ska finnas i kikarsiktet på söndag. Vad upptäcker den som ser dit? Inte någonting annat än en byggnad. Vi anstränger oss att ladda den med symboler och tror att partipolitiken - den eländiga och tvingande - avgör våra livsdagar.
”Nästan överallt – och till och med när det rör sig om rent tekniska problem – har tänkandet ersatts av partitagandet, ställningstagandet för eller emot. Denna pest har sitt ursprung i de politiska miljöerna och har spridit sig över hela landet och till nästan alla former av tänkande. Det är ovisst om man kan få bukt med denna pest som dödar oss om man inte börjar med att avskaffa de politiska partierna.”
(Simone Weil ur Om de politiska partiernas allmänna avskaffande, översättning av Thomas Andersen)
Det finns starka skäl att ta Simone Weils ord på allvar. De är formulerade utifrån en erfarenhet.
"Att avskaffa de politiska partierna". Hemska tanke! Hur skulle vi då överleva?
Problemet med människan i det postmoderna samhället är i första hand det, att hon svurit sig fri från ansvar, plikter och medverkan. Hon har abdikerat och ger sin syn på sakernas tillstånd vid två tillfällen: när Makten kallar till val, och när televisionen vill att hon ska medverka, i soffan eller i programmet. Det är sumpdöden formulerad som underhållning.
Den moderna människan behöver varken vara påläst, intresserad eller vetgirig. Det räcker om hon flyter med strömmen. Däri ligger den största risken med riksdagen, den är till för de halvdöda människorna, som avsagt sig sina medborgarplikter och med slutna ögon och ja-sägande importerar fler problem än hon själv orsakat.
