tisdag 20 september 2022

"Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"

 

"I varje människa slumrar en profet, och när han vaknar finns det lite mer ondska i världen..."


Ingen blir ju förvånad när jag säger att citatet är hämtat från EM Cioran (närmare bestämt ur Sammanfattning av sönderfallet från 1949, i svensk översättning av Nikanor Teratologen). Ändå ville jag återigen citera honom, därför att jag i just det här avseendet ser hur nära en banal sanning han kommer. Någonstans i samma bok kallar han Paulus för "den mest betydande valkampanjsledaren genom alla tider", och när han diskuterar kristendomen som monoteistisk religion säger han:

"Kristendomen framträdde; en enda Gud - och fastan. Och en era av trivialitet och upphöjdhet inleddes."


Man skulle förstås kunna invända att ondska och trivialitet inte är samma sak. Men om man stannar upp kanske man ändå ser det till en början inte fullt synliga sambandet. Profeten, läran, ideologin, ismen - är de inte alla slutna tanke- och idésystem som bär på en enda sanning och därmed presenterar sig i världen som lösningen på människans problem? Profeten träder fram. Ondskan tilltar. Inte behöver man ens harkla sig och viska tyrannernas namn. Cioran talar om gudar och okända monster.

"Om ett av dessa monster segrar, så sätter sig en ny värld i rörelse, rå, dunkel, intolerant, tills den förbrukat sin gud och befriat sig från den; ty människan är inte fri - och ofruktbar - förutom i de mellanrum när gudarna dör; slav - och skapande - är hon när de frodas som tyranner." 


Man skulle kunna ställa sig på en (imaginär) höjd, betrakta världen man omges av och med Ciorans ord frågande utbrista:

"Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"