måndag 12 september 2022

Lea Ypi: Fri. En uppväxt vid historiens slut (Bonniers förlag, översättning av Amanda Svensson)

Lea Ypi. Foto: Stuart Simpson/Penguin Random House


Hur skildra livet i en diktatur utifrån sin egen barndom? Det är säkert ingen lätt uppgift, men Lea Ypi gjuter liv i de fragment av barndom hon sammanfogar till halva första delen av sin bok Fri. En uppväxt vid historiens slut.

 

Till en början berättar hon om det Albanien jag själv fick bra inblickar i under mina resor i landet 1972 – 1978. Det sista året var jag både reserepresentant för RESO/Svensk-Albanska föreningen och delegationsledare för en grupp om fem personer från föreningen. Som reserepresentant var jag stationerad i Durrës, staden som Ypi föddes och växte upp i. Som delegationsledare befann jag mig på resande fot i stora delar av landet under två veckor, som dessutom kom att bli dramatiska då Kinas kommunistiska parti och Albanska Arbetets Parti bröt med varandra. 


Ypis bok är indelad i två, ungefär lika långa. I första halvan ser hon tillbaka på en barndom som i viktiga avseenden skilde sig från klasskamraternas. Varför? Därför att hon kom från en familj med högt självmedvetande, sprungit ur en överklassbakgrund. Farmor talar franska titt som tätt, hon pluggade tillsammans med Enver Hoxha! Men det obligatoriska porträttet av honom i albanernas vardagsrum saknas hos familjen Ypi, bara det något oerhört. Familjen ser italiensk och annan utländsk tv, och ropar till varandra när reklaminslagen börjar: "Reklam! Reklam!". De åtrår allt västeuropeiskt. Solkrämen på stranden finns bara på turisternas kroppar, den doftar för albanerna paradisiskt.



I del två är vi framme i Ypis unga, vuxna liv. Nu är hennes blick medveten. Född 1979 är hon på väg in i sitt tonårsliv när diktatorn Hoxha har dött och regimen så småningom faller 1991. Ett kärleksliv börjar spira, men som albanska, uppvuxen i en diktatur vet hon inte ens vad en kondom är (hon kan ordet men inte innebörden). Mamman har planlöst kastat sig på ett fartyg till Italien, Albanien står inför ett kort men fasansfullt inbördeskrig. Ypi och hennes familj gömmer sig inomhus. Att ens visa sig ute kvällstid är förenat med livsfara. Regimens fall innebär stora förändringar för familjen. Sådant de ljugit om, också inför sig själva, uppenbaras som något helt annat, delvis smärtsamt.

 

Höjdpunkten i boken är dagboken från 1997, autentisk och levande:

 

”Jag pluggade inget i dag. I morgon ska vi bojkotta skolan i solidaritet med hungerstrejken i Vlora. Alla är väldigt stolta över att slippa skolan.”

 

Man ska veta att Lea Ypi i dag är professor i politisk teori vid London School of Economics i London. Ämnet hon undervisar i? Marxistisk teori! I bokens epilog skriver hon: "Min värld är lika långt ifrån fri som den mina föräldrar försökte fly. Båda världar har misslyckats i sin strävan mot friheten." Det är ord jag tar med mig.


 

Inga kommentarer: